Stormglad in i själen

Vet du inte längre vad du ska prata med gammelfaster om på julhelgens femte släktmiddag? Trött på att proppa truten full med skaldjurskanapéer under nyårsminglet för att slippa hitta på samtalsämnen? Besvärande tystnad i fikarummet under mellandagarna när det bara är du och den där Lennart-eller-vad-han-heter som dykt upp på jobbet?

Vilken tur då att Språkrådet lanserade sin nyordlista för 2011 just idag! Fantastisk läsning, fyndigt, mycket humor och en bra hjälp för att minnas årets händelser och den rådande tidsandan. Tror dock inte att jag kommer att införliva så många av orden i mitt vardagliga vokabulär, men det går ju alltid att slå vad om saken. Appa är ju en lågoddsare, liksom padda. Surdegshotell är däremot inget jag ämnar använda, varken som ord eller företeelse. Tjejsamla väckte diskussion inom rådet och kommer säkert att väcka en mindre debatt. Och nu vill jag ha en foliehatt också, det visste jag inte innan.

Apropå nya ord och begreppsförvirring: Prinsen är mitt uppe i värsta lära-prata-perioden samtidigt som han lider av en smärre besatthet av allt som rör julen. Därför blir han stormglad in i själen varje gång han ser en kyrka (och man ser en del när man bilar genom Sverige en julhelg).

- Tomtehus! Tomtehus! Tomtehus! ropar han och studsar av glädje varje gång.
En bedårande sammanblandning av begreppen och jag har varken hjärta eller lust att rätta honom. Eller som mannen uttryckte det med en axelryckning:
- Folk har ju trott konstigare saker om de där byggnaderna, än att det bor tomtar där.

Se där, en privatglimt.
Och se där, ett alldeles eget nyord.




alla ord och förklaringar på http://www.sprakradet.se/



Läs även andra bloggares åsikter om nyord, nyordlista, Språkrådet, appa, padda, tjejsamla, surdegshotell

Den analoga tvångströjan

Så har jag då återvänt från julfirandet i söder. Ingen snö där men väl en snödroppe som vaknat lite för tidigt. Tanken var att ledigheten skulle ge mig både tid och ork att skriva och blogga och tänka ut nya historier och ämnen att ta upp. Och det skulle bli så långt och genomtänkt och fyndigt och djupt.

Men lagom till julafton så dog internet och grannen som sköter ruljansen hade dragit till Australien av alla ställen. Men det är väl som det ska vara på julen, man tvingas umgås och ha trevligt istället och det är ju inte helt fel. Till och med tonåringarna i släkten fann sig tillrätta i den analoga tvångströjan och drog igång en dansföreställning.

Eftersom grannen ämnar stanna på andra sidan klotet i ett antal veckor till så inhandlades i desperation ett mobilt bredband. Efter många om och men behagade det fungera och snart var det lång kö för att få använda det. Längst fram stod så klart systersonen som fått en hett efterlängtad surfplatta och mannen som behövde kolla sportresultat. Själv fick jag en snabb glimt av min inbox men så mycket kreativt skrivande blir det inte med halva släkten hängandes över axeln.

Men nu är jag som sagt tillbaka i min verklighet och vardag, det vill säga jag har en pålitlig uppkoppling men varken ork eller tid att skriva så mycket som jag skulle vilja. Ska ta mig ett glas julmust och en funderare och kanske kommer jag på någon slags plan för hur jag ska kunna göra 2012 till ett bättre skrivarår. Alla tips mottages med glädje, men om du förordar amfetamin så vill jag bara meddela att riktigt så viktigt är skrivandet inte, inte för mig i alla fall.

Ja, så är det dags att knyta ihop julsäcken för den här gången. Fint som snus hade vi det, alldeles lagom gemytligt och ingen stress alls. Jag träffade en av mina bästa vänner för första gången på flera år och det kändes som igår. Precis som det ska vara alltså. Jag presenterades för en fantastisk kenyansk kvinna som minsann satte nytt ljus på saker och ting trots att vi inte kunde kommunicera. Nu sitter jag här med en bit skinka som vi fick med oss på färden och en gudomligt stark senap som står för så mycket mer än det är möjligt att beskriva.

Nu kryper jag ner med nya numret av Skriva som låg och väntade på mig på hallmattan när jag kom hem. Finns en viss risk att jag inte kommer att få så mycket sömn i natt alltså men sånt får man ta ibland. Bra läsning är ju hela poängen med mellandagarna. God fortsättning!

Föga vet jag om Marcus privatliv men jag gillar hans kängor

Rom byggdes inte på en dag. En svala gör ingen sommar. Och en mening räcker inte för att geniförklaras. Men ändå.

Bläddrar i en riktigt gammal kvällstidning och råkar på en intervju med Marcus Birro. Mycket intressant om och med en man som jag inte verkar ha så mycket gemensamt med, men som jag ändå hade lyft på hatten för om jag haft någon.

Av tre skäl ska jag tillfälligt men offentligt bekänna min kärlek till Marcus Birro, eller snarare hans ordförmåga:

De verbala kängorna som riktas åt alla möjliga håll, till exempel:
"Jag lever det feministiska livet, jag behöver inte sitta på Södermalm och teoretisera om det".
Ahh, aj! Föga vet jag om Marcus privatliv men jag gillar hans kängor.

De enkla och vackra skildringarna av de stora och ibland svåra ämnena.
"Jag är lågt stämd" är till exempel en av de vackraste meningarna någonsin och den förklarar så precist och fint varför vissa av oss är som vi är.

Slutligen har han författat flera av de mer meningsfulla krönikorna, främst om barn och familj, som jag har läst (Föräldrar och Barn, Expressen m.fl.). Vackrare ord får man leta efter. Läs högt, det är som musik.

Trots detta så når min kärlek inte hela vägen fram, den omsluter inte hela mannen Birro. Mig veterligen är han katolik och tror således på djävulen men inte på fria aborter, han hänger med Livets ord och verkar ha ett uppmärksamhetsbehov som gör mig trött bara jag tänker på det. Det är liksom där vi klinchar.

Men. Bara idag. All kärlek till Marcus Birro.

Läs även andra bloggares åsikter om författare, läsning, skrivande, tidningar, Marcus Birro

Nu är det Kristi Himmelsfärd barn, dags att koka knäck!

Följande är en livsuppdatering så här i juletid, i ett försök att förklara bristen på både inlägg, texter och julpynt.

Jag har skaffat min första smutsrosa typ halsduk med typ volang på. Och ikväll har jag strukit byxor. Dessutom har jag börjat uppskatta punktbelysning. Jaha. Bara att inse att jag blivit vuxen, en sådan vuxen som anstränger sig för att vara proper på jobbet och efteråt vill varva ner med mysbelysning.

Lackar mot jul gör det också men mina klappar var inköpta i maj och inslagna i oktober och julbordet ska intas på annan ort så någon julstress känner jag knappast. Men det här med nytt jobb och strykjärnshantering med ovan hand på kvällarna gör att jag inte orkar pynta nåt vidare. Och ärligt talat, ska det bli så där gemytligt som man önskar, som man ser i tidningarna, då får man ju börja i maj med pyntet och pysslet också.

- Nu är det Kristi Himmelsfärd barn, dags att koka knäck!

Äsch!

Här hemma har vi skafferiet fullt av apelsiner som kommer att mögla innan vi orkat pryda med nejlikor och sidenband. Adventsljusstaken slog ett barn sönder medan ett annat åt upp alla pepparkakorna. Så framme vid den tredje advent så är allt som tyder på jul i vårt hem en tygtomte som katten förlustar sig med på nätterna och ett par hårt åtgångna adventskalendrar på kylskåpet (en lucka om dagen är en regel som det bryts mot med alla medel och efteråt kommer jag med tejprullen i högsta hugg och lagar och låtsas som om ingen har sett vad som finns bakom 24:an).

Allt detta ledde till en tanke: jag borde ha en adventskalender på bloggen. Väldigt mycket för sent kom jag på denna fina idé men så får jag väl låta den ligga och gro till nästa jul då! Man ska som sagt börja med pysslet och pyntet redan i maj för att det ska bli bra, och det gäller säkert det digitala julfirandet också. Och tänk på att jag härmed har lovat min minipluttiga trogna läsarskara att hålla på i ett år till. Minst. Ingen generationsroman 2012 heller alltså.

Trevlig Lucia hörni!



Tomtestackarn.



Läs även andra bloggares åsikter om jul, adventskalender, tomte, julpyssel, julpynt, skrivande, jobb vuxenliv,

Ingen ramlade i trappan med marängen

Idag vankas det nobelmiddag med kungen och fanfaren och allt det där andra som är same procedure as last year (förlåt, kom visst att tänka på Grevinnan och betjänten där). Eftersom jag är både matlagare och skribent så ska jag som vanligt försöka få en glimt av efterrätten, konstatera att ingen ramlade i trappan med marängen i år heller, och lyssna på litteraturpristagarens tal.

Ja, så mycket mer har jag väl inte att säga om det mer än att jag gärna vill vinna själv snart men att jag även blir glad om jag bara får komma och äta en bit. Jag är inte den som är den.

Om någon får nys om ett pris som är lite lättare att vinna så får ni gärna höra av er till mig. Tills dess säger vi återigen grattis till finaste Tomas Tranströmer.

APRIL OCH TYSTNAD
Våren ligger öde.
Det sammetsmörka diket
krälar vid min sida
utan spegelbilder.

Det enda som lyser
är gula blommor.

Jag bärs i min skugga
som en fiol
i sin svarta låda.

Det enda jag vill säga
glimmar utom räckhåll
som silvret
hos pantlånaren.

(ur SORGEGONDOLEN 1996)

Läs även andra bloggares åsikter om nobelpris, Grevinnan och betjänten, Tomas Tranströmer, poesi

Är det okej om jag plockar några från sidan 43 i din senaste för de var så top notch?

Eftersom Tomas Tranströmer får sitt nobelpris imorgon så har det som sig bör varit en del ståhej i radio och tv. Jag försökte lyssna på ett av de mer intressanta programmen på P1 för några kvällar sedan. Jag skriver försökte eftersom någon samtidigt lekte brandbil under köksbordet. Jag uppfattade i alla fall att det handlade om Tranströmers inflytande på svensk poesi. Poet efter poet medgav (mer eller mindre frivilligt) att jo, visst hade de (mer eller mindre medvetet) plagierat Tranströmer upprepade gånger sedan 1960-talet.

Hoppla.

Någon yttrade något i stil med att där satt man och trodde att man höll på med något ytterst personligt, men nu när man tittar på det så visst är det Tranströmer  jag har härmat. Där satt jag och yxade till metaforer för att göra dem till mina.

Hoppla hoppla.

Sedan dess har jag grunnat på detta. Att härmas och vilja vara som någon annan. Skriva som någon annan. Varför? Hur går tankarna och hur funkar samvetet i sådana sammanhang? Och om man ser det från det andra perspektivet; hur känns det att bli efterapad? Känns det som i skolan när någon försökte rita en likadan teckning som en själv, det vill säga att man blev både arg och smickrad? Rid inte på min framgång din jävel men tack för att du gillar mig liksom.

Det sociala spelet kräver att den som härmas skäms och förnekar, kallar det en tillfällighet eller på sin höjd inspiration. Den som blir härmad ska så klart rasa, att känna sig smickrad är inte okej. Vi är helt enkelt inte så generösa när det kommer till texter och det beror så klart på det digra arbete som ligger bakom varje stavelse. Vi vill ju inte att någon annan ska kunna ta emot lön för vår möda.

Tänk om det var tvärtom. Tänk om jag kunde ringa till Björn Ranelid och säga att jag orkar verkligen inte hålla på med de där jäkla metaforerna mer, är det okej om jag plockar några från sidan 43 i din senaste för de var så top notch? Varpå Björn svarar nåt i stil med mina berättelser är flyttfåglar som söker värmen... och jag ger mig inte förrän de hittat bo i ditt hjärta. Vilket jag tolkar som ett rungande ja.

Sen skickar jag iväg ett mail till Dear Mr. Dan Brown. I really envy your success with that Da Vinci-book of yours. I would really really like to become a millionaire just like you but I don't have the time to write with the kids and the aerobics and what not. May I change a few names and let the story take place in the holy city of Jönköping and then publish it in my name? PLEASE? It wolud really help me out A LOT!

Och vi vet ju alla att Danne inte är den som är den, han skulle säkert ge mig en genväg till den amerikanska drömmen utan att blinka.

Fast det finns ju en liten detalj som inte går att kringgå. Den att vi är människor. Och som sådana vill vi inte ha några härmapor efter oss, vi vill sitta ensamma på tronen, byggd av vår succédebut, generationsroman, framgångssaga och kioskvältare. Och tack och lov så vill de flesta också skriva sina egna texter, vara alldeles unika i sin fantasi och sitt ordval. Oavsett om historierna blir bästsäljare eller bara halvfärdiga.

Det är bara ibland, när någon gör något riktigt bra, som man liksom bara. Rycks med.




av David Sipress, 2005 - från The New Yorker.

 

Läs även andra bloggares åsikter om nobelpriset, plagiat, poeter, radio, skrivande, Tranströmer, Ranelid, Dan Brown, Da Vinci koden

150 ord: Odysseus

Hatar när det händer:

Efter lite research och kaffe och med ett halvfärdigt synopsis i bakhuvudet tror jag mig vara redo. Skriver, raderar, skriver, raderar, flyttar om, ångrar. Så kommer tankarna. Varför gör jag det här? Det är ju inte det minsta lustfyllt. Får svart på vitt i Times New Roman att jag är värdelös. Byter till ett creddigare typsnitt men det var inte där skon klämde trots allt. En hel kväll har gått åt utan att jag skrivit ett enda ord jag är nöjd med, än mindre en hel mening som är värd att bygga vidare på. Fyra timmar som jag lika gärna hade kunnat ägna åt att skumma trista Facebook-inlägg. Som jag borde ha ägnat åt att svara på platsannonser. Byta till en helt annan bransch, skaffa mig ett hederligt jobb och sluta plita ner sån här smörja.

"Vill du spara ändringarna i 'namnlös-1'?"

Nej. 

Älskar när det händer:

Har loggat ut, stängt ner, gett upp. Börjat planera morgondagens matinköp och funderar på om det redan finns semlor i butikerna. Borstar tänderna och förbannar mina rynkor när den plötsligt dimper ner och bubblar ur mig. Meningen! Som bara ska inleda en ny 150-ordare men som jag genast vill göra någonting mycket större av. Som är en sådan Darling att jag borde döda den direkt men jag vet att jag kommer att hålla den kär för resten av livet. Det är något magiskt och det känns i magen och man vet återigen precis varför man håller på. Jag kallar mig Utis och jag har ingen resväska längre.

PS: Jag vill varna känsliga läsare, alltså historienördar och homeroskännare, eftersom det förekommer grova övertramp vad gäller platser, personer och händelseförlopp i den här texten. Det är en frihet jag helt skamlöst tar mig (ni tar säkert ut svängarna på annat håll, så då är vi kvitt).   

Apropå greker i lustiga hästar

Morgondagens inlägg kommer helt och hållet men ända vagt och långsökt att handla om Odysseus. Och apropå greker i lustiga hästar så bjuds det på lite serier idag. Trevlig måndag!



Och det finns mer, på cartoonstock.com



Läs även andra bloggares åsikter om serier, odysseus

Jag har utsatt min kropp för ett triathlonlopp mot dess vilja

Började på nya jobbet idag. Och överlevde! Trots att jag knappt gjorde någonting utan mest gick runt och skakade hand och försökte lista ut vilken lampa i min adventsljusstake som var trasig, så är jag helt slut. Inte bara i huvudet, det känns som om jag har utsatt min kropp för ett triathlonlopp mot dess vilja och nu vill den försjunka i en Alladinask och ett gäng gamla Larsontidningar. Men det är väl lika bra att krypa ner med sin grafiska manual och somna sött. Det är en tidig pendling i morgon också med termomugg och galna morgontankar.

Hoppas innerligt att jag orkar skriva som förut för det är ju förbaskat kul, även om jag somnar sittandes ibland (dator i soffan, inte bra för disciplinen). Detta är mitt sätt att be om lite pepp, så välkommen till kommentarsfältet om du gillar det du läser på Brödtext. Ni är en ständigt växande skara läsare och jag vill veta vilka ni är! Snart utlyser jag nog en fet tävling bara för att locka fram er. Ska se om jag har nåt bra pris liggandes här...

ps: Ursäkta om det är ovanligt många stavfel i mina inlägg för tillfället men tangenten R har av okänd anledning bestämt sig för att, som vi säger, fucka ur. Även ENTER är på väg i den riktningen så jag får väl ta ett snack med den där skäggiga killen i röd mössa.

Läs även andra bloggares åsikter om serier, jobb, skrivande, tävling, Larson, Alladin

Loud and Proud: Lite simpel glädje och hoppfullhet

Jag har en vän som är mig så olik och så kär. Han har ingen väska till sin dyra laptop för han hittar ingen som är snygg nog. Om han tvingas ta med sig saker i en plastpåse så väljer han med omsorg en som förstärker hans personlighet. Ingen konsumkasse alltså. Vidare har han lagt en stor förmögenhet på sin musikanläggning på vilken han spelar för mig okända japanska ljudkonstnärer, och varje månad lägger han en lite mindre förmögenhet på lyxig kattsand. Det är trendigt, det är neurotiskt, jag blir tokig. Men så älskar vi språket och skratten som uppstår när vi möts (numera oftast skriftligt), och det är kanske därför vi klickar.

Första gången vi träffades kom vi att prata om musik. Jag berättade att jag inte alls var intresserad och det började rycka i hans ögonbryn. Jag sa att det mest blir samma gamla favoriter om och om igen, om jag mot förmodan vill ha något annat än tystnad i öronen. Låtar som jag har minnen till, som betyder något för mig, eller som bara gör mig lite glad. Han försökte acceptera denna avslappnade attityd men det var svårt.

Jag gav ett exempel på en sådan låt genom att berätta om ett slitsamt restaurangjobb jag haft. Efter lunchrusningen fick vi välförtjänt vila i en halvtimme, men det var alltid svårt att ta nya tag när man hade börjat slappna av. Så för att orka med diskberget, matresterna och kladdet på borden så behövde vi sparkas igång med lite simpel glädje och hoppfullhet.  Därför inledde vi eftermiddagsstädningen med samma låt varje dag, exakt klockan två, nämligen Waitin On A Sunny Day med Bruce Springsteen.

Efter denna bekännelse, att jag kan lyssna på sådan musik utan att stänga av eller ens skämmas, blev jag pikad ett par gånger. Jag undrade hur det hela skulle sluta. Ja, fyra år senare förstår vi fortfarande inte varandra men oj vad jag gillar dig och saknar dig. Och var glad jag blev när det dök upp ett "Men hej!" på skärmen igår.

Den här förfärliga städlåten är till dig, Martin.




Och när vi ändå är inne på ämnet så finns det ett gäng fina bilder på nätet på Bruce Springsteen, från den tiden allt och alla blev bra på bild:

Fler fantastiska foton här oavsett vad man tycker om karln.

  
ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.


Läs även andra bloggares åsikter om musik, Bruce Springsteen

De förälskade kvinnorna kunde leva på luft allena

Jo, sedan förra inlägget funderar jag fortfarande på det där med noveller. Min bild av vad en novell är har minst sagt utvecklats under åren. Från början trodde jag att en novell måste handla om kärlek och innehålla taffliga beskrivningar av fysisk attraktion. Detta eftersom min enda erfarenhet av novelliknande texter kom från Frida och Året Runt. Det var sexuella eskapader med snygga spanjorer på öde stränder eller svartsjukedrama på galoppbanan som slutade med arvstvist. De förälskade kvinnorna kunde leva på luft allena och när de vidrördes av Den Rätte fick de elektriska stötar.

Jag bestämde mig för att noveller var blaha och ingenting för mig. Döm därför om min förvåning när jag läste Morden på Rue Morgue av Edgar Allan Poe. Vad är det här? En apa som går runt och har ihjäl folk? Men den klibbiga kärleken då? Paraplydrinkarna? Är detta en novell? Ja, tydligen. Och så öppnades en ny värld för mig.

Men som skribent, kommer novellen eller romanen först? Vad är hönan och vad är ägget? Mig veterligen är noveller och novellsamlingar svåra att sälja så därför krävs det oftast att man redan är etablerad, det vill säga man har redan åstadkommit ett gäng romaner, för att förlaget ska våga satsa på ens noveller. Om man inte är en exceptionellt duktig novellskrivare eller redan känd av någon annan anledning. På så sätt kan man säga att romanen kommer före novellen. Men för de flesta börjar ju skrivarbanan med texter av novellkaraktär. Ser man så på saken så kommer ju novellen först.


Jag tänker plötsligt på måleri. Att man först, som barn, ritar streck och kladdar med färg för att så småningom lära sig måla fint och avbilda verkligheten korrekt. Men var det inte Picasso som efter att han blivit fulländad i det realistiska måleriet började med sina streck och kuber och surrealistiska ansikten? För att det inte var någon utmaning att avbilda rätt och slätt. Är det så med novellen också? Att först skriver vi fjantiga kärleksnoveller i högstadiet, därefter blir vi fulländade berättare i romanform - och ju längre desto bättre så klart. För att i nästa skede välja att återgå till novellen. Till det lilla, korta, knivskarpa.

Ha något att säga. Säg det i novellform. Säg inget mer.



Picasso ca 1899



 Läs även andra bloggares åsikter om konst, litteratur, läsning, novell, skrivande, Picasso, författare

Hur fick han råd med formfranskan?

Sista Babel för säsongen och sista någonsin med Daniel Sjölin som beslutat sig för att skriva lite istället. Tänk den som kunde göra så, bara bestämma sig för att strunta i tjänstepensionen ett tag och skriva lite.

När jag hör talas om författare som inte givit ut något på flera år så undrar jag vad de gör istället? Vad överlever de på? De som inte blir programledare alltså. Jag tror det var Karl Ove Knausgård som berättade att han varit tvungen att ta en paus mellan två böcker på jag vet inte hur många år, men låt säga fem. Vad gjorde karln då? Hur fick han råd med formfranskan? Och hemförsäkringen? Är det hans fru som försörjer honom när han pausar eller vad? Nej, det pratas mycket om det magra konstnärslivet men jag går inte på det längre. De har minsann i alla tider haft råd med både cigaretter, absint och rödvin, och nu även med årslånga pauser. De där författarna vet något som inte jag vet, det är ett som är säkert.

Nu var det ju inte det jag skulle skriva om. Jag skulle ju skriva lite tankar om noveller med anledning av att de pratade om det i just Babel. Men så blir det ibland och nu ska jag sova eftersom morgondagen kommer att kräva sitt. Mer noveller nästa gång.



Tänkte ladda upp en bild på en formfranska men det var svårt att hitta någon så här färgglad.

Läs även andra bloggares åsikter om författare, skrivande, tv, Babel, Daniel Sjölin, Karl Ove Knausgård

Ett halvt kilo ondska och lika mycket knäck

Så där ja. Nu har den kommit. Roberto Bolaños 2666 i finfin pocketvariant. 1053 sidor. Ett halvt kilo ondska och lika mycket knäck, det är vad jag planerar att inmundiga i mellandagarna.

Eller, vem försöker jag lura? Så långsamt som jag läser (speciellt krävande böcker, vilket denna anses vara), och med tanke på det lutande torn av skönlitteratur och arbetslitteratur som redan klättrar mot skyn på mitt sängbord så behöver jag till minst 2015 innan den är utläst. Recension om tre fyra år alltså. Vill du veta om 2666 är bra redan nu så får du googla vidare, det finns säkert någon skumläsare som klämde den före frukost samma vecka som den kom ut för flera år sedan.

Lena E Heyman utsågs i senaste ViLäser
 till årets översättare för sitt jobb med Bolaños böcker. Bådar gott, översättningarna är viktigare än man tror, och jag tar mig alltid an just sydamerikanska författare med viss skräck. Mångordigheten, samhället och dess historia, skrocken och andarna, det främmande sociala spelet... Det är så mycket jag inte är insatt i och som tar musten ur mig medan jag läser. Sen dröjer det närmare ett halvt decennium tills nästa försök. Och nu är det alltså dags igen.

Läs även andra bloggares åsikter om författare, litteratur, läsning, mat, recensioner, översättningar, Roberto Bolano, 2666

Och då talar jag inte om det sexuella

Det finns drömmar och så finns det drömmar. De som bara kostar dig några lustfyllda timmar vid tangentbordet och de som kostar surt förvärvade pengar att förverkliga. Många pengar dessutom.

Nu är det så att jag har hittat ett drömhus och de kostar som bekant oftast mer pengar än man orkar räkna till. I ena stunden ligger jag platt på golvet och fantiserar om hur jag liksom svävar genom salongen i en modernt lantlig klänning med lagom mycket volang. Jag talar mjukt till pelargonerna i burspråket medan de får en skvätt ur zinkkannan. Jag som inte ens äger en klänning och har fler döda krukväxter på mitt samvete än han vid pärleporten kommer att tolerera. I nästa sekund blir jag rastlös och tar jag bilen för att åka och cirkulera lite i trakten, låtsas köra fel och så. På hemvägen köper jag desperat en trisslott för nån gång ska det väl plötsligt hända mig.

Jag har också skrivit en lång lista över allt som jag kan tänka mig att sälja på Blocket (en svart fet katt eller en röd blockflöjt, någon?). Jag har börjat släktforska lite i jakten på okända släktingar utan arvingar. Jag har till och med övervägt att sälja en njure eller två. Ingen av idéerna känns helt hundra måste jag medge.

Återstår då bara att erbjuda mina tjänster. Och då talar jag inte om det sexuella (sorry herr snuskgubbe som googlade på det och hamnade här). Så om du är en välbärgad men trevlig prick som känner för att anlita en mindre välbärgad men trevlig pricka för att skriva något, vad som helst, så finns min mejladress längst ner. Spökskriva dina memoarer, dina drömmars deckare, din kändiskokbok, ett bröllopstal till någon du egentligen avskyr, ett fantastiskt filmmanus, en artikel om flugfiske eller drömtydning  - jag är på!

Alla andra tips på hur jag ska kunna bli rich and famous på ett par veckor mottages också med entusiasm. Fast var gärna lite nyskapande, jag återanvänder redan plastpåsar och äter billiga rotfrukter i alla dess former. Och nu vill jag göra det i mitt eget hus.

När jag blir rik på riktigt ska jag bygga ett muminhus. Bild: Tove Jansson. Såklart.

Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, skrivande

De dåligt genomarbetade romanfigurerna börjar längta efter en ond bråd död

Det går upp och ner i livet. Med orken, lusten, behovet, tvånget, den rena viljan. Att läsa och skriva.

Ibland finner jag mig själv helt läslös. Kommer på att jag inte har läst något vettigt på flera veckor. På sin höjd någon kvarglömd Metro med kebabsås på sportsidorna. Trevande börjar jag bläddra i ett glättigt magasin som vill att jag ska köpa dyra saker till mitt hem. Det fyller mig dock bara med en slags tomhet, som om jag förätit mig på smågodis och behöver riktig mat. Så när jag hittar ViLäser eller Skriva i posten känns det som om jag har vunnit ett pris, en lyxig resa som kommer att vara tills minsta notis är slukad. Kanske inte fint nog att älska tidningar men läslusten har i alla fall vaknat ur sin koma. Jag grabbar tag i någon lättläst deckare med banal intrig som till och med jag kan beta av på några dagar. Och sen är man på banan igen och kör i hundrafemti. Idag har jag besökt den heliga treenigheten (bokhandeln, nätbokhandeln och högskolebiblioteket) och imorgon hämtar jag reservationerna på det vanliga biblioteket. Fackböcker, barnböcker, reafynd och mastodontromaner. Var ska jag börja och hur ska jag orka?



Älskar den fina bilden på vilaser.se



På samma sätt är det med skrivandet. Jag kan skriva på femton olika saker samtidigt, allt från uppsatser till barnramsor, till långt in på småtimmarna utan att bli trött. Men jag kan också bli sjuk av trötthet av att behöva skriva en inköpslista. Upp och ner som sagt. Nu har jag ju dessutom blivit övertalad att blogga och vad gör det med mitt skrivande egentligen? Ja, språket, lusten och tanken hålls ju levande men alla stora eller tråkiga skrivuppgifter tar stryk eftersom det är så roligt att skriva här. Jag ska bara kolla antalet sidvisningar, kanske skriva några rader om nåt, ljuger jag för mig själv medan de dåligt genomarbetade romanfigurerna börjar längta efter en ond bråd död. Ja, vad som helst, bara du skriver nångång, människa!

Så det ska jag faktiskt göra nu. Inte så mycket för att karaktärerna skriker utan för att den sista refuseringen kom med posten igår. Förlagsvärlden vs. mig 4-0. Fast det var jag så inställd på så jag blev inte nedslagen i mer än en minut och därefter tog mitt jävlaranamma över.

Så nu ska jag skriva. Jävlaranamma.

PS: Angående antalet sidvisningar så skulle det vara kul att få veta vad det är för filurer som läser det här. För det är inte jag som kikar in tio gånger om dagen. På sin höjd åtta. Så främlingar och fränder: Skriv gärna några rader med lite tyck och tänk.

Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, litteratur, läsning, skrivande, tidningar

Inspirationen har dragit med hastigt packad resväska.

Inspiration. Vad är det egentligen? Går inte riktigt att ta på.

Man kan inte fånga den och visa upp den på zoo med en skylt som berättar dess latinska namn, varifrån den härstammar, vilken som är dess huvudsakliga föda och "Mata inte inspirationen". Ej heller kan man dissekera den i ett labb så alla får se, inifrån och ut, dess olika beståndsdelar och hur de samverkar för att hålla den vid liv och god vigör. Tyvärr.


Färgsprakande höstblomma med söt insekt.
Föga inspirerande.



När jag är på vackra platser brukar jag tänka att detta är ett ställe som många skulle kalla inspirerande. Livsandarna vaknar, man vill omfamna världen och - skapa något! Vad som helst, en sång, något virkat, en oljemålning av gigantiska dimensioner. Så man tar en bild av det där vackra för man vill så gärna bevara känslan, vill kunna plocka fram den en annan gång när inspirationen tryter.

Och så gör man det. Tar fram fotot och stirrar hoppfullt på det. Blundar och försöker tvinga fram känslan man hade uppe i Eifeltornet eller på den öde stranden. Men inget händer. Bilden är platt och känslorna svala. Inspirationen har dragit med hastigt packad resväska.

Det är ytterst sällan de där vackra platserna, bilderna och känslorna leder någon vart när det handlar om att skapa. Möjligtvis ger de upphov till en metaformättad naturskildring eller en blodfattig kärleksdikt men hur många sådana går det inte på dussinet? Grönt är skönt. Hjärta smärta.

Jag har bestämt mig för att se de där fina dagarna på de där fina platserna som vilostunder. Stunder då jag kan njuta av att bara vara, andas djupt och strunta i vardagliga måsten och stora drömmar. Pausa och spara på krafterna tills de verkligen behövs. Det vill säga när inspirationen kommer tillbaka.



Billigt kaffe i lingonburk med fult plastmått.
Inspirerande så det förslår.



Ja, var gömmer den sig någonstans? Överallt där det inte är fint och skönt eller tillrättalagt skulle jag säga. Ett perfekt inrett och minutiöst dammsuget hem är himla skönt att slappa i, speciellt om det står lyxpraliner på bordet. Men inspirationen hittar man på andra ställen. I de gamla fuktskadade fotoalbumen, de som inte är scrapbookade. Bland skräpet i diket snarare än på den vackra sandstranden. Troligen bakom den illaluktande mannen i systembolagskön men inte hos innefrisören. 

Eller som det står på Wikipedia: "Inspiration (av latin inspiro, inblåsa, väcka liv i), ett stimuli som sätter igång mental verksamhet."

Alltså: Vila i det vackra, skapa i det fula, ta vara på dem båda. ´

Trevlig helg!

Läs även andra bloggares åsikter om inspiration, skapande

Hemingway gillade kalops

Fy sjutton, vilka goda grytbitar de har på Citygross!

Nu önskar jag att jag kunde skriva att Hemingway gillade kalops eller nåt sånt, bara för att knyta an till bloggens tema, som sig bör. Men det kan jag inte. Och det är ju livet i all sin fina komplexitet. Det lilla och det stora. Onsdagsmiddag och nobelpristagare. Drömmar och verklighet. Allt får plats, allt behövs.

Jag skulle bara säga det, skrika det. Att de har goda grytbitar på Citygross. Nästa inlägg ska bli superlitterärt och totalt dedikerat till den ädla skrivkonsten. Lovar. Kanske.

Håll med om att Ernest ser ut som en kille som inte tackar nej till en bra kalops.

Läs även andra bloggares åsikter om författare, mat, Hemingway

Den dyraste saxen i världshistorien

Nyligen gick jag på grund av någon konstig ingivelse med i en bokklubb. Om jag inte minns fel så är det samma bokklubb som jag lämnade för något år sedan eftersom de inte hade nåt för mig, tyckte jag. Jag tror att anledningen till jag blev medlem den gången var att jag fick en väska. Inte ens gratis, men lite billigare. Fair enough, jag älskar min väska.

Den här gången fick jag en gratis bok. Och en sax på köpet! En sax. Hallå? Varför? Och eftersom jag har åtagit mig att köpa minst tre böcker så kommer det att bli den dyraste saxen i världshistorien. Dessutom var gratisboken inbunden så frågan är om jag orkar läsa den (att jag föredrar slit-och-släng-pockets är vida känt).

Nåväl. Medlemstidningen kan ju alltid fungera som inspirationskälla. Och Alfahannen tror jag är bra eftersom jag har tyckt om föregångarna. Om inte så får jag väl klippa sönder alltihop med min nya sax.


Läs även andra bloggares åsikter om bokklubb, litteratur, läsning

Svårare än att hitta sitt livs kärlek

Drömmen om att ge ut en bok har funnits där sedan barnsben, mer eller mindre påtaglig, ibland rent av påträngande. Fast som barn var man bättre på att ta saken i egna händer. Man häftade ihop sidor, skrev storyn (för hand och med skrivstil skulle det vara, fint som snus), illustrerade och distribuerade. Ett enda unikt litet exemplar till ett random offer.

Fast det var ju inte alltid man kom så långt, ibland blev det bara en framsida, eventuellt en baksidestext, sen tröttnade man. På den punkten har det inte hänt så mycket de senaste dryga 30 åren. Jag är lika dålig på att slutföra bokprojekten nu som då, ja sämre till och med. Det fastnar liksom vid en fantastisk idé, jag ser för mitt inre både framsidan och den ringlande kön utanför bokhandeln. Men att skriva skiten, uj vilket slit.

Bild från sverigesradio.se

Jag älskar att skriva, men att ro ett stort projekt i hamn när det flyger runt en biljon idéer som små bakterier i hjärnan, som krockar och förökar sig... det är svårare än att hitta sitt livs kärlek. Så mycket enklare då att drömma sig bort och förbi slitgörat. För visst vet du vad din stora världsomvälvande genombrottsroman ska handla om, vad den ska heta och hur den fjärde tjeckiska upplagan ska se ut. Jag vet redan vilket typsnitt min titel ska ha. Och hade jag inte suttit och googlat på just typsnitt och sen bloggat om det så hade jag kanske fått ihop några rader. Nu är det i princip bara en titel och en dröm. Och kanske lite baksidestext.


Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, drömmar

Loud and proud: I de bortglömda låtarnas ocean

I dessa tider, när alla vill att jag ska Freaka out on the dancefloor och Shake that booty och tycka att untz untz untz eller tja-la-la kan klassas som bra texter så blir jag lite motsträvig. Okej mycket motsträvig. Och då är det ändå lågsäsong för melodifestivalens klassiska nödrim.

I dessa tider finns det därför inget skönare motdrag än att sätta på en hyfsat gammal låt (1972) om att rida på en häst i öknen. Lågmält, fin text, acceptabla rim. Bra helt enkelt. Dessutom inspelad av ett gäng långhåriga snubbar som inte är hetast på dansgolvet om man så säger. Låten räddas med jämna mellanrum från att drunkna i de bortglömda låtarnas ocean genom att alla från Neil Young till Peter Jöback gör covers på den. På Spotify hittade jag även en rätt lyckad finsk version, samt en underbar reggaeversion med Horace Andy.

D-A-D's version ligger mig varmast om hjärtat (lite mer rock, lite mer dansk brytning, kan det bli bättre?), så lyssna gärna på den också. Men i rättvisans namn så börjar vi från början med orginalet: A Horse With No Name, med America.


 
ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.


Läs även andra bloggares åsikter om musik, America, A horse with no namn, DAD, Neil Young

Du får mina meningar, Mr. Nicholls

Jag är en pocketpingla. Inbundna böcker är för tunga, jag tröttnar och somnar. Så jag väntar nästan alltid med att köpa en bok tills den finns i pocket. Och eftersom jag besitter en del småländska gener så väntar jag gärna tills jag hittar den i en fyndlåda på Willys eller på loppis. Om jag inte struntar i att köpa den helt och går till biblioteket istället (fast jag blir så stressad om det är kö på boken, jag är som sagt en extremt långsam läsare).

I alla fall.

Resultatet blir hur som helst att jag läser måsteböckerna långt efter alla andra. När de är ute och ingen pratar om dem längre. När de hunnit bli film och släppts på fin samlings-dvd. Då slår jag upp första sidan. Just nu är jag till exempel på sidan 112 i En dag av David Nicholls och lär väl inte hinna med nån mer bok i år. Feelgood är inte riktigt min grej men jag vill läsa hur han förvaltade vad andra öppet avundsjuka författare har kallat en briljant idé. Dessutom kan jag redan nu konstatera att han har skrivit flera av de där meningarna som liksom var mina, och dessutom gjort det så bra att jag inte kan bli arg. Här, du får mina meningar, Mr. Nicholls. Är lite rädd för att boken kommer att bli jobbig i längden, men jag harvar vidare och återkommer kanske med en recension. Runt nyår eller så.

Apropå jobbig i längden: jag la ner Hundraåringen som klev ut ur ett fönster och försvann efter mindre än halva boken. Sen var det någon knatte här hemma som rev sönder den, vilket jag tog som ett tecken på att jag fattat rätt beslut. Men någon får gärna berätta hur den slutar. Så att jag kan låtsasdelta i det litterära samtalet.


Läs även andra bloggares åsikter om författare, litteratur, läsning, David Nicholls, En dag, Hundraåringen

Nej men!

Nej men! Vilka fina ord man kan hitta om man letar. Tackar och bockar och ursäktar att jag inte gjort det tidigare.

Holmbytorp - Lantliv & Inredning: Om allt utom inredning: Jag har alltid imponerats av vackra formuleringar. Orden med stort O. Är själv lite av en grammatiknörd och ägnar en del av mina arbetsdagar...

Tänk vad många det finns. Som är som jag.

Idag var jag på en anställningsintervju av det trevligare slaget. Det vill säga det gick ganska bra och det var en i det närmaste gemytlig stämning. Fattades bara en kaffetermos, några kanelbullar och en syrenberså, men man kan ju inte få allt.

På frågan om fritidssysselsättningar - frågan som ska plocka fram den charmiga privatpersonen i mig - vill jag gärna kunna svara något originellt som bergsbestigning. Eller något behjärtansvärt, typ underhållare på ålderdomshem. Och jag som inte ens kan svara att "jag gillar att resa". Eftersom jag inte gör det. Istället säger jag lite urskuldande att jag läser och skriver och försöker få lite frisk luft ibland. Oj vad jag är spännande.

- Jaha, när du säger att du skriver, vad skriver du då?
Nu kommer det, det är nu jag ska erkänna att jag är en sån där patetisk författar-wannabe, som kommit mycket längre i mina drömmar än i mitt manus. Som vägrar växa upp och börja gilla att resa och grilla med grannarna.
- Jag skriver skönlitterärt.

Där. Jag sa det.

Men vet ni vad.

Reaktionen blev ett enda stort Åh! Vad roligt! Tänk att kunna få ihop en hel roman, att bli utgiven. Är inte det din dröm också? Joo!

Och sen pratade vi i en kvart om författardrömmar och tidsbrist och favoritböcker och mediakaruseller. Tänk vad många det finns. Som är som jag. Nästa gång mina fritidsintressen kommer på tal så vet jag vad jag ska svara. Vad jag stolt ska svara.


Läs även andra bloggares åsikter om drömmar, författare, jag, skrivande

Skriv en roman på en månad

Kanske lite sent att tipsa om, men idag inleds i alla fall the National Novel Writing Month. Enkelt upplägg: anmäl dig och skriv en roman på en månad, 50 000 ord för att vara exakt. Och umgås med andra som valt att göra samma sak samtidigt. Inget för mig, är varken spontan, disciplinerad eller social i mitt skrivande. Men en intressant idé i alla fall.

Och om det har varit lite andefattigt och dåligt med uppdateringar på den här sidan på sistone så vill jag bara meddela att jag den senaste tiden ägnat mig åt att skriva viktiga brev till viktiga personer i mitt liv, haft ett återfall (jag var nykter tidningsslukare sedan någon månad tillbaka men nu är jag fast i tidningen Skriva) och pluggat på inför ett superintressant jobb. Dessutom blir jag helt knockad varje gång det är dags att ställa om klockan. Det är nåt med åldern och jag har ännu inte hämtat mig från helgens tillbakavridning.

Så det där med hobbies i stil med bloggande och skönlitterärt läsande och författardrömmar det ligger jag lågt med nån vecka till. Vem vet, därefter blir det kanske en hejdundrande ordkavalkad. Men nån roman på en månad lär det i alla fall inte bli.


Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, tidningar, tävling

Här ska njutas och drömmas ord för ord

Jag älskar tidningar. Det spelar ingen roll om de handlar om segelbåtar eller frimärken, jag fastnar.

Med det sagt så förstår ni min glädje när jag får den nya tidningen Skriva i min hand. En hel tidning om att skriva, det bästa av två världar! Hoppas jag. Eftersom premiärnumret kom idag har jag inte hunnit läsa speciellt mycket i den än. Här ska njutas och drömmas ord för ord, vilket kommer att ta lite tid.

För det första hoppas jag så klart på inspiration och råd, men framför allt är jag nyfiken på hur de ska kunna skriva cirka 75 sidor om - att skriva! Och i flera nummer dessutom. Men det är klart, som det stod i ledarspalten, det finns ju tidningar "för folk som gillar bröllop och graviditeter och bicepsövningar och jättestora traktorer". Och de lyckas ju fylla nummer efter nummer. Jag lär väl återkomma med något av en recension framöver. Tills dess ska jag, bland annat, fundera på "Vändpunkten" som är temat för tidningens novelltävling. Jättesvårt, jättetråkigt, delta, inte delta? Återkommer nog om det också, tids nog.


Läs även andra bloggares åsikter om läsning, skrivande, tidningar, tidningen Skriva, tävling

Loud and proud: Jag glömmer det aldrig

Det här skulle ju vara en rolig avdelning men det blir inte alltid som man tänkt sig. En stor förlust har plötsligt drabbat min familj och jag kan inte skriva om andra saker och låtsas som ingenting. Jag måste skriva det här först.

Första gången jag minns att vi träffades var på brandstationens gym
(av alla ställen!). Jag följde med min pappa och kan inte ha varit speciellt gammal. Du hade kanske inte träffat din blivande fru än, eller så var det just i den vevan. Jag minns inte riktigt så vi kan väl konstatera att det var längesen. Däremot så minns jag musiken. Vid stereon låg ett gäng skivor, bland annat Cosmo's Factory med Creedence Clearwater Revival. Omslaget där en skäggig bandmedlem sitter på en cykel i något som eventuellt ska föreställa sportiga kläder, jag glömmer det aldrig. Då hade jag aldrig hört talas om CCR och jag gillade heller inte vad jag hörde. Numera älskar jag musiken och blir alltid glad när jag hör den (jag börjar väl bli gammal helt enkelt). Och när jag ser omslaget till Cosmo's Factory så tänker jag alltid på brandstationens källare, och på min svåger.

Vi saknar dig och min första Loud and proud är till dig (och vi tar väl hela videon eftersom det är riktigt granna pojkar vi snackar om):



ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.


Läs även andra bloggares åsikter om musik, Creedence Clearwater Revival

150 ord: Ignaz Semmelweiss

Jag är mångordare i både tal och skrift. Antagligen en kombination av att jag älskar ord och samtidigt vill vara säker på att bli förstådd. Övertydlig, kaka på kaka, tautologi. Det är jag.

Mitt mål är alltid att skriva tillräckligt. Inte kort. Tillräckligt. För att det jag vill visa ska synas medan läsaren får fylla i resten. Själv uttråkas jag av detaljer, framför allt miljöskildringar eftersom de aldrig gör naturen rättvisa. Människor beskrivs bäst genom sina tankar och handlingar, hur de ser ut är oftast mindre intressant. Och det spelar ju faktiskt ingen roll om en författare ägnar tre sidor åt att beskriva hur det gamla gula trähuset och den rödhåriga kvinnan med uppnäsan ser ut, passar det mig bättre så är huset byggt av mexitegel på 80-talet och kvinnan är blond. Åt vilket håll hennes näsa pekar har jag inte ägnat en tanke eftersom det antagligen inte är den som för berättelsen framåt. Varför accepterar vi inte bara författarens beskrivningar? Jag tror att det förutom våra olika erfarenheter beror på språket: tonen i berättelsen påverkar vad vi ser när vi läser.

Jag ska fundera vidare på det där, men först ska jag presentera en annan rent ut sagt skitrolig skrivövning: 150 ord. Man väljer eller tilldelas ett givet ord. Eller som i det här fallet, en person. Gärna av sådan karaktär att man får rådfråga lilla Google eftersom man inte har en susning om vad det betyder. Därefter skriver man en berättelse om detta på max 150 ord. Det kan handla direkt eller indirekt (eller väldigt indirekt) om ämnet. Personligen föredrar jag det senare eftersom det annars finns risk att det blir lite wikipedia över det hela.

Jag har nyligen fått en hel lista med ord att skriva om från mannen som kläckte idén. Men först, den första jag skrev:

Det var dagar då han valde att hugga ved




American Gothic av Grant Wood (1930)


Jag tillhör den lilla skara som tror att begränsningar (kort tid, max antal tecken, bestämt antal ord, givna ämnen etc) enbart är av godo, som på ett lätt masochistiskt sätt njuter av att skala av och dra åt. Och på något sätt så breddas ens repertoar när man tvingas skriva på ett nytt sätt eller om ett nytt ämne. Man borde utsätta sig för det oftare.   

Här handlar begränsningen om att hitta på en berättelse utifrån en bild, i det här fallet Grant Woods American Gothic. Bra övning som jag rekommenderar, det är fascinerande hur mycket man kan läsa in i en riktigt bra målning. Eller i ett foto för den delen. Om jag inte minns fel så skulle det dessutom göras på tid. Jag tror att jag fikade och skvallrade bort merparten av den tid jag fick till mitt förfogande för att sedan på tio minuter hitta på och skriva ner denna äktenskapliga misär: 



Där orden mellan pärmarna är good enough

Publiceringsplattform.

Inte så himla sexigt men det var det ordet jag kom på. Jag skulle nämligen förklara för min man varför jag övervägde att blogga. För att ha en publiceringsplattform. Om man inte är utgiven, om man inte vill ventilera sina skrivartankar för låtsasvänner på Facebook, vart tar man vägen med alla idéer och texter?

Var får man stå och skrika Publicera mig! Anlita mig! Anställ mig! Lyssna på mig!?

Ingenstans.

Tack och lov, säger jag, som inte trivs i bullriga miljöer eller i exhibitionistiska människors omedelbara närhet. Jag när drömmen om det introverta och lågmälda författarskapet, där orden mellan pärmarna är good enough. Att berätta om sin viktresa i helgbilagor, sjunga i lekprogram i tv eller designa smyckeskollektioner hör inte riktigt dit. Inte heller att börja avklädd i tidningsform och allteftersom klä på sig och övergå till bokform. Därmed är jag ganska låst i mina möjligheter att bli läst och således sitter jag här och skriver för ingen, utan att någon vet om det. Tills nu. För nu har jag en publiceringsplattform. Ta-da!

Hittills har jag mest gjort trevande introduktionsinlägg eftersom det visade sig vara så förbannat läskigt att publicera något annat som jag har skrivit. Lustigt att man med lätthet kan skriva privata inlägg om verkliga händelser men att det ska ta emot så att publicera något fullkomligt påhittat. Det beror antagligen på att jag själv vet hur mycket lättare det är att kritisera någons språk eller obegripliga berättelse än dennes liv och person. Och våga stå för det. Det känns inte lika elakt, och ändå vet jag så väl hur jävla ont den där sylvassa kommentaren i marginalen gör. Den dödande stöten. Men trots risken: imorgon kommer det en liten liten text om att hugga ved och dricka sprit.


Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, författare, skrivande

De stora romanerna svävar som mörka skuggor över tvätthögen

Äntligen stod prästen i predikstolen. Alla vet att det är inledningen på Gösta Berglings saga och en klassisk skrivövning på gymnasiet är att hitta på en fortsättning. Längre än så kom jag aldrig med denna klassiker, det ska motvilligt erkännas. De stora romanerna svävar som mörka skuggor över tvätthögen och allt annat jag måste prioritera. De fnyser åt mina veckotidningar och tar varje chans att dyka upp som klurigheter i korsord, enbart för att påminna mig om hur obildad jag är. Mina bortförklaringar om vaknätter och att jag är en långsam läsare har de hört förut.

Idag börjar Bokcirkeln i P1 där Klas Östergren, Unni Drougge och Aino Trosell ska läsa just Gösta Berglings saga. Jag funderar allvarligt på att hänga med så att jag kan bocka av denna titel på klassikernas måstelista. Även om jag inte hinner läsa så ska jag i alla fall lyssna. Redaktionen är så attans bra på att bunta ihop deltagare att bokdiskussionerna blir en njutning i sig. Olika infallsvinklar och alltid massor av humor. Jag minns hur jag för ett par år sedan satt och sorterade muttrar i en fabrik medan det samtalades om Anna Karenina på ett sådant sätt att jag senare inbillade mig att jag läst boken själv. Jag är som sagt svag för genvägar till litteraturen.


Läs även andra bloggares åsikter om författare, litteratur, läsning, radio, bokcirkeln i P1

Tystnaden är min melodi

Musik tilltalar mig föga. Tystnaden är min melodi, vare sig jag lever min vardag eller skriver. Men så ibland behöver även min krumma rygg sträckas ut, fötterna lyfta från marken och stämbanden vibrera i en falsk tonart. Därför hamnade musik högt upp på önskelistan över vad som skulle finnas på bloggen, utöver det som handlar om skrivande.

Under rubriken loud and proud kommer jag med jämna mellanrum att skriva om och länka till låtar som jag tycker är perfekta att spela på hög volym, dansa galet och sjunga falskt till. Utan att skämmas. Eller ännu hellre: trots att man skäms.

De har kallats skämslåtar och guilty pleasures, låtarna som vi skäms för att vi älskar och bara lyssnar på i smyg, eller efter ett ansenligt alkoholintag. Det är stor risk att musiken på den här sidan kommer att vara av det slaget. Men jag tror att det är precis vad alla trista kontorsråttor och metrosexuella slynglar behöver; tumla runt tillsammans i en pinsam dänga från förra årtusendet utan att bry sig om hur det ser ut.

Det kommer också att bli en del musik som man i mitt tycke inte behöver skämmas för, som helt enkelt bara är lite bortglömd trots sin förträfflighet. Och för att något så när försöka hålla mig till bloggtemat så bör väl en och annan superb låttext avhandlas.



Läs även andra bloggares åsikter om musik

Följa med en bit på en ny väg

Jag hörde Louise Epstein i P1 berätta att hon gärna klär sig lite extra fint dagen då nobelpriset i litteratur ska tillkännages. Kände igen mig lite i känslan, och det tror jag att fler gör. Varför är detta pris så mycket mer intressant än andra händelser i världen och framför allt jämfört med de andra nobelprisen, eventuellt undantaget fredspriset? Det är nog ganska enkelt. Litteratur är något som berör många och läsa kan de flesta (jag talar om ett svenskt genomsnitt här). Information om ett långt författarskap är enklare att ta till sig än de olika upptäckterna i fysik eller de ekonomiska teorierna. Och hur många är det egentligen som satsar pengar på vem som ska vinna kemipriset?

Förväntningarna inför tillkännagivandet är stora. I och med litteraturpriset hoppas man få lära sig något nytt, lära känna en ny berättare, följa med en bit på en ny väg. Fast man kanske inte läser ett enda verk av den prisade författaren - jag erkänner att jag inte är en av dem som står i bokhandeln klockan tretton och väntar med plånboken i högsta hugg. Däremot njuter jag av de ovanligt högkvalitativa diskussionerna och fina levnadsteckningarna i media som följer i utmärkelsens kölvatten. Helt enkelt därför att jag ibland föredrar att läsa om och fundera på litteraturen framför att verkligen läsa den. Och i och med detta mediafokus etsar sig författarnamnet och boktitlarna fast så att jag vid ett senare tillfälle, när jag är mogen och allmänintresset har svalnat, hittar fram till guldkornen på biblioteket. Det är anledningen till att jag alls har läst Kenzaburo Oe, Wislava Szymborska och J.M. Coetzee. En fördel med årets pristagare är att han redan finns i min bokhylla i väntan på närmare bekantskapande. Grattis Tomas Tranströmer.  

Läs även andra bloggares åsikter om författare, litteratur, läsning, poesi, radio, Tomas Tranströmer, nobelpriset

När du skriver stannar tiden

Jag har alltid skrivit. Det är en sliten fras men den stämmer. Bevisen ligger i minneslådan i form av ihophäftade "böcker" om olika djur, kollegieblockstjocka "romaner" om barbiedockornas äventyr, noveller i skoltidningar och tidningsartiklar om vinster i olika skrivartävlingar.

Vissa alster har jag tvingats visa upp, andra har jag självmant offentliggjort, till och med framfört på scen. Det mesta förblir dock halvfärdigt och undangömt och i mitt fall beror det främst på två dåliga egenskaper: jag saknar tålamod och jag saknar mod. Jag orkar inte gneta på, jag vill att det ska gå lika fort att skriva ner berättelsen som det går att hitta på den. Men när den väl finns på papper, ja då slokar självförtroendet.

Eftersom jag har märkt att mitt skrivande mår bäst av hårda tyglar och publik så har jag nu bestämt mig för att väcka liv i min slumrande blogg och publicera texter och tankar kring skrivandet. Lite tjat från omgivningen krävdes för att jag skulle våga: Kan inte du börja blogga? Till och med min man tycker det är roligt att läsa det du skriver!

Och så komplimangen som verkligen sparkade igång mig :
När du skriver stannar tiden.

Varsågod, fina tjatiga du. Välkommen till min lilla världspremiär.



Läs även andra bloggares åsikter om skrivande, bloggar