2011-10-26

Här ska njutas och drömmas ord för ord

Jag älskar tidningar. Det spelar ingen roll om de handlar om segelbåtar eller frimärken, jag fastnar.

Med det sagt så förstår ni min glädje när jag får den nya tidningen Skriva i min hand. En hel tidning om att skriva, det bästa av två världar! Hoppas jag. Eftersom premiärnumret kom idag har jag inte hunnit läsa speciellt mycket i den än. Här ska njutas och drömmas ord för ord, vilket kommer att ta lite tid.

För det första hoppas jag så klart på inspiration och råd, men framför allt är jag nyfiken på hur de ska kunna skriva cirka 75 sidor om - att skriva! Och i flera nummer dessutom. Men det är klart, som det stod i ledarspalten, det finns ju tidningar "för folk som gillar bröllop och graviditeter och bicepsövningar och jättestora traktorer". Och de lyckas ju fylla nummer efter nummer. Jag lär väl återkomma med något av en recension framöver. Tills dess ska jag, bland annat, fundera på "Vändpunkten" som är temat för tidningens novelltävling. Jättesvårt, jättetråkigt, delta, inte delta? Återkommer nog om det också, tids nog.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2011-10-24

Loud and proud: Jag glömmer det aldrig

Det här skulle ju vara en rolig avdelning men det blir inte alltid som man tänkt sig. En stor förlust har plötsligt drabbat min familj och jag kan inte skriva om andra saker och låtsas som ingenting. Jag måste skriva det här först.

Första gången jag minns att vi träffades var på brandstationens gym
(av alla ställen!). Jag följde med min pappa och kan inte ha varit speciellt gammal. Du hade kanske inte träffat din blivande fru än, eller så var det just i den vevan. Jag minns inte riktigt så vi kan väl konstatera att det var längesen. Däremot så minns jag musiken. Vid stereon låg ett gäng skivor, bland annat Cosmo's Factory med Creedence Clearwater Revival. Omslaget där en skäggig bandmedlem sitter på en cykel i något som eventuellt ska föreställa sportiga kläder, jag glömmer det aldrig. Då hade jag aldrig hört talas om CCR och jag gillade heller inte vad jag hörde. Numera älskar jag musiken och blir alltid glad när jag hör den (jag börjar väl bli gammal helt enkelt). Och när jag ser omslaget till Cosmo's Factory så tänker jag alltid på brandstationens källare, och på min svåger.

Vi saknar dig och min första Loud and proud är till dig (och vi tar väl hela videon eftersom det är riktigt granna pojkar vi snackar om):



ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.



Läs även andra bloggares åsikter om ,

2011-10-19

150 ord: Ignaz Semmelweiss


Jag är mångordare i både tal och skrift. Antagligen en kombination av att jag älskar ord och samtidigt vill vara säker på att bli förstådd. Övertydlig, kaka på kaka, tautologi. Det är jag.

Mitt mål är alltid att skriva tillräckligt. Inte kort. Tillräckligt. För att det jag vill visa ska synas medan läsaren får fylla i resten. Själv uttråkas jag av detaljer, framför allt miljöskildringar eftersom de aldrig gör naturen rättvisa. Människor beskrivs bäst genom sina tankar och handlingar, hur de ser ut är oftast mindre intressant. Och det spelar ju faktiskt ingen roll om en författare ägnar tre sidor åt att beskriva hur det gamla gula trähuset och den rödhåriga kvinnan med uppnäsan ser ut, passar det mig bättre så är huset byggt av mexitegel på 80-talet och kvinnan är blond. Åt vilket håll hennes näsa pekar har jag inte ägnat en tanke eftersom det antagligen inte är den som för berättelsen framåt. Varför accepterar vi inte bara författarens beskrivningar? Jag tror att det förutom våra olika erfarenheter beror på språket: tonen i berättelsen påverkar vad vi ser när vi läser.

Jag ska fundera vidare på det där, men först ska jag presentera en annan rent ut sagt skitrolig skrivövning: 150 ord. Man väljer eller tilldelas ett givet ord. Eller som i det här fallet, en person. Gärna av sådan karaktär att man får rådfråga lilla Google eftersom man inte har en susning om vad det betyder. Därefter skriver man en berättelse om detta på max 150 ord. Det kan handla direkt eller indirekt (eller väldigt indirekt) om ämnet. Personligen föredrar jag det senare eftersom det annars finns risk att det blir lite wikipedia över det hela.

Jag har nyligen fått en hel lista med ord att skriva om från mannen som kläckte idén. Men först, den första jag skrev:

2011-10-14

Det var dagar då han valde att hugga ved



American Gothic av Grant Wood (1930)

Jag tillhör den lilla skara som tror att begränsningar (kort tid, max antal tecken, bestämt antal ord, givna ämnen etc) enbart är av godo, som på ett lätt masochistiskt sätt njuter av att skala av och dra åt. Och på något sätt så breddas ens repertoar när man tvingas skriva på ett nytt sätt eller om ett nytt ämne. Man borde utsätta sig för det oftare.   

Här handlar begränsningen om att hitta på en berättelse utifrån en bild, i det här fallet Grant Woods American Gothic. Bra övning som jag rekommenderar, det är fascinerande hur mycket man kan läsa in i en riktigt bra målning. Eller i ett foto för den delen. Om jag inte minns fel så skulle det dessutom göras på tid. Jag tror att jag fikade och skvallrade bort merparten av den tid jag fick till mitt förfogande för att sedan på tio minuter hitta på och skriva ner denna äktenskapliga misär: 


2011-10-13

Där orden mellan pärmarna är good enough

Publiceringsplattform.

Inte så himla sexigt men det var det ordet jag kom på. Jag skulle nämligen förklara för min man varför jag övervägde att blogga. För att ha en publiceringsplattform. Om man inte är utgiven, om man inte vill ventilera sina skrivartankar för låtsasvänner på Facebook, vart tar man vägen med alla idéer och texter?

Var får man stå och skrika Publicera mig! Anlita mig! Anställ mig! Lyssna på mig!?

Ingenstans.

Tack och lov, säger jag, som inte trivs i bullriga miljöer eller i exhibitionistiska människors omedelbara närhet. Jag när drömmen om det introverta och lågmälda författarskapet, där orden mellan pärmarna är good enough. Att berätta om sin viktresa i helgbilagor, sjunga i lekprogram i tv eller designa smyckeskollektioner hör inte riktigt dit. Inte heller att börja avklädd i tidningsform och allteftersom klä på sig och övergå till bokform. Därmed är jag ganska låst i mina möjligheter att bli läst och således sitter jag här och skriver för ingen, utan att någon vet om det. Tills nu. För nu har jag en publiceringsplattform. Ta-da!

Hittills har jag mest gjort trevande introduktionsinlägg eftersom det visade sig vara så förbannat läskigt att publicera något annat som jag har skrivit. Lustigt att man med lätthet kan skriva privata inlägg om verkliga händelser men att det ska ta emot så att publicera något fullkomligt påhittat. Det beror antagligen på att jag själv vet hur mycket lättare det är att kritisera någons språk eller obegripliga berättelse än dennes liv och person. Och våga stå för det. Det känns inte lika elakt, och ändå vet jag så väl hur jävla ont den där sylvassa kommentaren i marginalen gör. Den dödande stöten. Men trots risken: imorgon kommer det en liten liten text om att hugga ved och dricka sprit.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

2011-10-10

De stora romanerna svävar som mörka skuggor över tvätthögen

Äntligen stod prästen i predikstolen. Alla vet att det är inledningen på Gösta Berglings saga och en klassisk skrivövning på gymnasiet är att hitta på en fortsättning. Längre än så kom jag aldrig med denna klassiker, det ska motvilligt erkännas. De stora romanerna svävar som mörka skuggor över tvätthögen och allt annat jag måste prioritera. De fnyser åt mina veckotidningar och tar varje chans att dyka upp som klurigheter i korsord, enbart för att påminna mig om hur obildad jag är. Mina bortförklaringar om vaknätter och att jag är en långsam läsare har de hört förut.

Idag börjar Bokcirkeln i P1 där Klas Östergren, Unni Drougge och Aino Trosell ska läsa just Gösta Berglings saga. Jag funderar allvarligt på att hänga med så att jag kan bocka av denna titel på klassikernas måstelista. Även om jag inte hinner läsa så ska jag i alla fall lyssna. Redaktionen är så attans bra på att bunta ihop deltagare att bokdiskussionerna blir en njutning i sig. Olika infallsvinklar och alltid massor av humor. Jag minns hur jag för ett par år sedan satt och sorterade muttrar i en fabrik medan det samtalades om Anna Karenina på ett sådant sätt att jag senare inbillade mig att jag läst boken själv. Jag är som sagt svag för genvägar till litteraturen.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2011-10-07

Tystnaden är min melodi

Musik tilltalar mig föga. Tystnaden är min melodi, vare sig jag lever min vardag eller skriver. Men så ibland behöver även min krumma rygg sträckas ut, fötterna lyfta från marken och stämbanden vibrera i en falsk tonart. Därför hamnade musik högt upp på önskelistan över vad som skulle finnas på bloggen, utöver det som handlar om skrivande.

Under rubriken loud and proud kommer jag med jämna mellanrum att skriva om och länka till låtar som jag tycker är perfekta att spela på hög volym, dansa galet och sjunga falskt till. Utan att skämmas. Eller ännu hellre: trots att man skäms.

De har kallats skämslåtar och guilty pleasures, låtarna som vi skäms för att vi älskar och bara lyssnar på i smyg, eller efter ett ansenligt alkoholintag. Det är stor risk att musiken på den här sidan kommer att vara av det slaget. Men jag tror att det är precis vad alla trista kontorsråttor och metrosexuella slynglar behöver; tumla runt tillsammans i en pinsam dänga från förra årtusendet utan att bry sig om hur det ser ut.

Det kommer också att bli en del musik som man i mitt tycke inte behöver skämmas för, som helt enkelt bara är lite bortglömd trots sin förträfflighet. Och för att något så när försöka hålla mig till bloggtemat så bör väl en och annan superb låttext avhandlas.



Läs även andra bloggares åsikter om

2011-10-06

Följa med en bit på en ny väg

Jag hörde Louise Epstein i P1 berätta att hon gärna klär sig lite extra fint dagen då nobelpriset i litteratur ska tillkännages. Kände igen mig lite i känslan, och det tror jag att fler gör. Varför är detta pris så mycket mer intressant än andra händelser i världen och framför allt jämfört med de andra nobelprisen, eventuellt undantaget fredspriset? Det är nog ganska enkelt. Litteratur är något som berör många och läsa kan de flesta (jag talar om ett svenskt genomsnitt här). Information om ett långt författarskap är enklare att ta till sig än de olika upptäckterna i fysik eller de ekonomiska teorierna. Och hur många är det egentligen som satsar pengar på vem som ska vinna kemipriset?
Förväntningarna inför tillkännagivandet är stora. I och med litteraturpriset hoppas man få lära sig något nytt, lära känna en ny berättare, följa med en bit på en ny väg. Fast man kanske inte läser ett enda verk av den prisade författaren - jag erkänner att jag inte är en av dem som står i bokhandeln klockan tretton och väntar med plånboken i högsta hugg. Däremot njuter jag av de ovanligt högkvalitativa diskussionerna och fina levnadsteckningarna i media som följer i utmärkelsens kölvatten. Helt enkelt därför att jag ibland föredrar att läsa om och fundera på litteraturen framför att verkligen läsa den. Och i och med detta mediafokus etsar sig författarnamnet och boktitlarna fast så att jag vid ett senare tillfälle, när jag är mogen och allmänintresset har svalnat, hittar fram till guldkornen på biblioteket. Det är anledningen till att jag alls har läst Kenzaburo Oe, Wislava Szymborska och J.M. Coetzee. En fördel med årets pristagare är att han redan finns i min bokhylla i väntan på närmare bekantskapande. Grattis Tomas Tranströmer.  


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2011-10-05

När du skriver stannar tiden

Jag har alltid skrivit. Det är en sliten fras men den stämmer. Bevisen ligger i minneslådan i form av ihophäftade "böcker" om olika djur, kollegieblockstjocka "romaner" om barbiedockornas äventyr, noveller i skoltidningar och tidningsartiklar om vinster i olika skrivartävlingar.

Vissa alster har jag tvingats visa upp, andra har jag självmant offentliggjort, till och med framfört på scen. Det mesta förblir dock halvfärdigt och undangömt och i mitt fall beror det främst på två dåliga egenskaper: jag saknar tålamod och jag saknar mod. Jag orkar inte gneta på, jag vill att det ska gå lika fort att skriva ner berättelsen som det går att hitta på den. Men när den väl finns på papper, ja då slokar självförtroendet.

Eftersom jag har märkt att mitt skrivande mår bäst av hårda tyglar och publik så har jag nu bestämt mig för att väcka liv i min slumrande blogg och publicera texter och tankar kring skrivandet. Lite tjat från omgivningen krävdes för att jag skulle våga: Kan inte du börja blogga? Till och med min man tycker det är roligt att läsa det du skriver!

Och så komplimangen som verkligen sparkade igång mig :
När du skriver stannar tiden.

Varsågod, fina tjatiga du. Välkommen till min lilla världspremiär.



Läs även andra bloggares åsikter om ,