Publiceringsplattform.
Inte så himla sexigt men det var det ordet jag kom på. Jag skulle nämligen förklara för min man varför jag övervägde att blogga. För att ha en publiceringsplattform. Om man inte är utgiven, om man inte vill ventilera sina skrivartankar för låtsasvänner på Facebook, vart tar man vägen med alla idéer och texter?
Var får man stå och skrika Publicera mig! Anlita mig! Anställ mig! Lyssna på mig!?
Ingenstans.
Tack och lov, säger jag, som inte trivs i bullriga miljöer eller i exhibitionistiska människors omedelbara närhet. Jag när drömmen om det introverta och lågmälda författarskapet, där orden mellan pärmarna är good enough. Att berätta om sin viktresa i helgbilagor, sjunga i lekprogram i tv eller designa smyckeskollektioner hör inte riktigt dit. Inte heller att börja avklädd i tidningsform och allteftersom klä på sig och övergå till bokform. Därmed är jag ganska låst i mina möjligheter att bli läst och således sitter jag här och skriver för ingen, utan att någon vet om det. Tills nu. För nu har jag en publiceringsplattform. Ta-da!
Hittills har jag mest gjort trevande introduktionsinlägg eftersom det visade sig vara så förbannat läskigt att publicera något annat som jag har skrivit. Lustigt att man med lätthet kan skriva privata inlägg om verkliga händelser men att det ska ta emot så att publicera något fullkomligt påhittat. Det beror antagligen på att jag själv vet hur mycket lättare det är att kritisera någons språk eller obegripliga berättelse än dennes liv och person. Och våga stå för det. Det känns inte lika elakt, och ändå vet jag så väl hur jävla ont den där sylvassa kommentaren i marginalen gör. Den dödande stöten. Men trots risken: imorgon kommer det en liten liten text om att hugga ved och dricka sprit.
Läs även andra bloggares åsikter om bloggar, författare, skrivande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar