Loud and Proud: Lite simpel glädje och hoppfullhet

Jag har en vän som är mig så olik och så kär. Han har ingen väska till sin dyra laptop för han hittar ingen som är snygg nog. Om han tvingas ta med sig saker i en plastpåse så väljer han med omsorg en som förstärker hans personlighet. Ingen konsumkasse alltså. Vidare har han lagt en stor förmögenhet på sin musikanläggning på vilken han spelar för mig okända japanska ljudkonstnärer, och varje månad lägger han en lite mindre förmögenhet på lyxig kattsand. Det är trendigt, det är neurotiskt, jag blir tokig. Men så älskar vi språket och skratten som uppstår när vi möts (numera oftast skriftligt), och det är kanske därför vi klickar.

Första gången vi träffades kom vi att prata om musik. Jag berättade att jag inte alls var intresserad och det började rycka i hans ögonbryn. Jag sa att det mest blir samma gamla favoriter om och om igen, om jag mot förmodan vill ha något annat än tystnad i öronen. Låtar som jag har minnen till, som betyder något för mig, eller som bara gör mig lite glad. Han försökte acceptera denna avslappnade attityd men det var svårt.

Jag gav ett exempel på en sådan låt genom att berätta om ett slitsamt restaurangjobb jag haft. Efter lunchrusningen fick vi välförtjänt vila i en halvtimme, men det var alltid svårt att ta nya tag när man hade börjat slappna av. Så för att orka med diskberget, matresterna och kladdet på borden så behövde vi sparkas igång med lite simpel glädje och hoppfullhet.  Därför inledde vi eftermiddagsstädningen med samma låt varje dag, exakt klockan två, nämligen Waitin On A Sunny Day med Bruce Springsteen.

Efter denna bekännelse, att jag kan lyssna på sådan musik utan att stänga av eller ens skämmas, blev jag pikad ett par gånger. Jag undrade hur det hela skulle sluta. Ja, fyra år senare förstår vi fortfarande inte varandra men oj vad jag gillar dig och saknar dig. Och var glad jag blev när det dök upp ett "Men hej!" på skärmen igår.

Den här förfärliga städlåten är till dig, Martin.




Och när vi ändå är inne på ämnet så finns det ett gäng fina bilder på nätet på Bruce Springsteen, från den tiden allt och alla blev bra på bild:

Fler fantastiska foton här oavsett vad man tycker om karln.

  
ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.


Läs även andra bloggares åsikter om musik, Bruce Springsteen