Är det okej om jag plockar några från sidan 43 i din senaste för de var så top notch?

Eftersom Tomas Tranströmer får sitt nobelpris imorgon så har det som sig bör varit en del ståhej i radio och tv. Jag försökte lyssna på ett av de mer intressanta programmen på P1 för några kvällar sedan. Jag skriver försökte eftersom någon samtidigt lekte brandbil under köksbordet. Jag uppfattade i alla fall att det handlade om Tranströmers inflytande på svensk poesi. Poet efter poet medgav (mer eller mindre frivilligt) att jo, visst hade de (mer eller mindre medvetet) plagierat Tranströmer upprepade gånger sedan 1960-talet.

Hoppla.

Någon yttrade något i stil med att där satt man och trodde att man höll på med något ytterst personligt, men nu när man tittar på det så visst är det Tranströmer  jag har härmat. Där satt jag och yxade till metaforer för att göra dem till mina.

Hoppla hoppla.

Sedan dess har jag grunnat på detta. Att härmas och vilja vara som någon annan. Skriva som någon annan. Varför? Hur går tankarna och hur funkar samvetet i sådana sammanhang? Och om man ser det från det andra perspektivet; hur känns det att bli efterapad? Känns det som i skolan när någon försökte rita en likadan teckning som en själv, det vill säga att man blev både arg och smickrad? Rid inte på min framgång din jävel men tack för att du gillar mig liksom.

Det sociala spelet kräver att den som härmas skäms och förnekar, kallar det en tillfällighet eller på sin höjd inspiration. Den som blir härmad ska så klart rasa, att känna sig smickrad är inte okej. Vi är helt enkelt inte så generösa när det kommer till texter och det beror så klart på det digra arbete som ligger bakom varje stavelse. Vi vill ju inte att någon annan ska kunna ta emot lön för vår möda.

Tänk om det var tvärtom. Tänk om jag kunde ringa till Björn Ranelid och säga att jag orkar verkligen inte hålla på med de där jäkla metaforerna mer, är det okej om jag plockar några från sidan 43 i din senaste för de var så top notch? Varpå Björn svarar nåt i stil med mina berättelser är flyttfåglar som söker värmen... och jag ger mig inte förrän de hittat bo i ditt hjärta. Vilket jag tolkar som ett rungande ja.

Sen skickar jag iväg ett mail till Dear Mr. Dan Brown. I really envy your success with that Da Vinci-book of yours. I would really really like to become a millionaire just like you but I don't have the time to write with the kids and the aerobics and what not. May I change a few names and let the story take place in the holy city of Jönköping and then publish it in my name? PLEASE? It wolud really help me out A LOT!

Och vi vet ju alla att Danne inte är den som är den, han skulle säkert ge mig en genväg till den amerikanska drömmen utan att blinka.

Fast det finns ju en liten detalj som inte går att kringgå. Den att vi är människor. Och som sådana vill vi inte ha några härmapor efter oss, vi vill sitta ensamma på tronen, byggd av vår succédebut, generationsroman, framgångssaga och kioskvältare. Och tack och lov så vill de flesta också skriva sina egna texter, vara alldeles unika i sin fantasi och sitt ordval. Oavsett om historierna blir bästsäljare eller bara halvfärdiga.

Det är bara ibland, när någon gör något riktigt bra, som man liksom bara. Rycks med.




av David Sipress, 2005 - från The New Yorker.

 

Läs även andra bloggares åsikter om nobelpriset, plagiat, poeter, radio, skrivande, Tranströmer, Ranelid, Dan Brown, Da Vinci koden