2012-01-28

Denna enda männsika


Dagen är snart till ända men idag var det i alla fall 10 år sedan Astrid Lindgren gick bort. Tillhör du dem som minns exakt vad du gjorde när du fick veta, ungefär som med Olof Palme eller 9/11?

Själv satt jag och åt lunch på en fiskfabrik i Norge och fylldes av vemod. Jag är inte en person som går ut på gatan och sörjer med stora gester tillsammans med främlingar utan satt väl mest och tänkte på alla dessa berättelser, personer, världar och sånger som vi fått av denna enda människa. Små, till synes enkla historier som har gett så många barn så mycket hopp och styrka.

Tänk vad en enda liten tant kan göra.


Besök gärna http://www.astridlindgren.se/ för att åter greppa vidden av hennes författarskap

Bara att plocka något ur hyllan och lägga på lådan

Läser att de fängslade journalisterna i Etiopien, Martin Schibbye och Johan Persson, vill starta ett fängelsebibliotek och för en gångs skull så får man adressen direkt i artikeln. Inget googlande för att ta reda på om eller hur man kan bidra, inget trixande på eniro för att det inte är helt lätt att hitta etiopiska adresser där. Inget suck och stön och jag tar tag i det en annan gång. Och så rinner det ut i den berömda sanden.

Nej, bara att plocka något ur hyllan och lägga på lådan. Goda gärningar när de funkar som bäst.


Bild från Medievärlden




Vill du hjälpa till?
Skicka bok på utländskt språk och brev på engelska till:
Johan Persson / Martin Schibbye
Kality Prison Zon 7
Addis Abeba Prison Administration
P O Box 2436
Addis Abeba
Ethiopia


2012-01-27

Ord är bland det vackraste som finns


Bra hobby om du precis som jag tycker att ord är bland det vackraste som finns. Med hjälp av Wordle kan man nämligen göra helt fantastiska taggmoln av sina favoritord. Hoppas att tjänsten utvecklas så att man kan spara ner sina skapelser och använda överallt där man vill piffa lite. Själv har jag precis testat att skärmdumpa molnet, byta filformat, redigera, ladda upp och beställa i tryck. Återkommer när jag vet om kvalitén blev njaeh eller ok eller till och med hyfsat.



Lägg in en berättelse och se vad man får för känsla när orden presenteras så här.
Just det här exemplet kommer jag att publicera snart med orden i rätt följd, vad tror du att den handlar om?



En känd barnvisa. Jag var lite snabb och lat men tänk
vilka fina saker man kan göra om man lägger manken till.


2012-01-25

Prylar till hästen, prylar till rymdskeppet...


Böcker jag aldrig kunnat skriva, del 1:

Alla böcker som kräver att jag hittar på en helt ny värld. De går bort. För det räcker ju inte att hitta på världen, jag måste dessutom skriva ner precis allting så detaljerat som möjligt, så att alla andra förstår, övertygas, gillar. Vi snackar regentlängder, språk, kartor, historia, galaxer, lagar, vapen, infrastruktur, militär strategi, arkitektur, topografi, kläder, folkslag (alternativt trollslag eller rymdvarelseslag), smidesteknik, mat, magi, prylar till hästen, prylar till rymdskeppet...

John Ronald Reuel, du var en galen man! Galen!

Själv är jag en lat natur så de där berättelserna som rör sig utanför den kända världen de aktar jag mig för. Jag skulle nog inte ens kunna skriva om något som utspelar sig i ett exotiskt land (dvs allt bortom Danmark) eller i en avlägsen tid (allt före 1980-talet). Vet redan med mig hur dåligt det skulle bli. Vilket slöseri med tid.

Nej, tacka vet jag småstadsskildringar och medelsvenssons, tonårsångest och ålderskrämpor. Där har ni de fyra väggarna i min lilla box och jag vägrar minsann att tänka utanför den just nu.

Bild från fantastiska Quality Junkyard



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2012-01-22

Allt fejkblod i Hollywood

Det finns två frågor som komiker i alla tider, i alla sammanhang, tvingats svara på.

Var får du allt ifrån? och Får man skämta om allt?

Den som skriver och blir läst, vare sig det är av en miljonpublik eller bara gamla farmor, får motsvarande frågor.

Var får du alltifrån? och Får man skriva om vad som helst?

Fast ibland har läsaren redan bestämt sig och utropar istället förfärat Man får inte skriva om vad som helst!

Jo, säger jag. Man får skriva om vad som helst. Men inte hur som helst. Det ska finnas ett bra skäl till att du skriver och hur du gör det, annars finns det ju inget bra skäl för mig att läsa, eller hur?

Men det där är en annan diskussion som jag låter vila lite. Idag har jag nämligen funderat på det där med gränser, mycket tack vare texten om avföring som liksom kom till mig från klar himmel (tack gud, är det något du vill säga mig eller?).

Tankarna handlar alltså inte om vad man "får" skriva, utan var den egna gränsen går.

Var går min gräns? Har jag nått den? Kommer jag någonsin att komma i närheten av den?

Jag har definitivt inte nått gränsen, jag har många bisarra saker kvar att avhandla innan jag bommar igen. Men jag tror heller inte att jag någonsin kommer att nå gränsen. Det är nämligen inget jag strävar efter. Det är inte på det sättet jag vill utmana mig själv, det är inte därför jag skriver. Vad är poängen med att använda allt fejkblod i Hollywood i en enda scen? Filmen blir ju inte per automatik bättre för det. Men en droppe då och då kan göra underverk.

Svårigheten ligger inte i att hitta ämnen att skriva om. Svårigheten ligger i att skriva trovärdigt. Eller ur ett perspektiv eller med en ton som känns ny. För att göra det krävs det att man vänder och vrider, smakar och känner. Inte med tång utan med hela kroppen. Utan att backa, utan att bli äcklad eller generad. Utan att välja sida. Men samtidigt inte vältra sig i det. Svårt.

I går bläddrade jag i en bokklubbstidning och läste de korta notiserna om "rafflande handling" och "fängslande människoöde". Varenda bok verkade handla om trasiga barndomar och hämndlystna styckmördare. Jag blir lite trött på denna kollektiva lust att skriva om spektakulära ämnen, stapla den ena vidrigheten på den andra men inte riktigt fixa trovärdigheten. Man kan inte slänga in en pedofilpolis i en story om människosmuggling samtidigt som fina frun stympas i dyra villan av stjärnreportern med oidipuskomplexet, och sedan tro att ingen ska märka att man har ett taffligt språk eller lämnar lösa trådar här och där. För att det inte var lika smaskigt att göra research i domstolsprotokollen som man trodde när man satt där på skrivarkursen i skärgården och fantiserade om att sälja bra. Jag menar skriva bra. 

Slutsatsen är alltså att man får skriva om "allt" men man måste faktiskt inte. Och man måste definitivt inte skriva om "allt" samtidigt.

Läs även andra bloggares åsikter om

2012-01-19

Hjältar som lever loppan i nya världar bortom bergen


Jag har skrivit en och annan uppsats i mina dar och i sluttampen är man så evinnerligt trött på allt vad vetenskap heter så ni kan inte ana. Man måste ha belägg för vartenda påstående och ett felaktigt ordval kan vara förödande för din trovärdighet. Och inte nog med det för sen ska hela upplägget följa ett gäng mallar och system, det ska sammanfattas och rubriceras med underunderunderrubriker (Kapitel 1.1.2.8a ni vet) och så tusen noter på det som man ändå inte förstår. "Richter, et.al (1998a) s. 145ff" liksom. Den djärve har en bild av någon molekyl på framsidan men där går gränsen.

Gode gud, låt detta vara över! tänker man och drömmer sig bort till dagen då man får skriva som man vill. Skapa hjältar som lever loppan i nya världar bortom bergen, 16-sidiga poem om livet på min farstukvist, släktkrönikor med erotiska undertoner, science fiction utan skiljetecken! Idéerna tar aldrig slut. Som vanligt när man inte har tid alltså.

Så kommer dagen då man är fri. Fri att skriva och vara sig själv. Nu tror ni kanske att jag ska skriva om hur idéerna vid det laget har sinat, hur uppslagen har mist sin förträfflighet. Jo, sånt händer så klart också alltför ofta. Men framför allt upptäcker man, efter en intensiv vetenskaplig period, att man inte jobbar så mycket annorlunda när man skriver skönlitterärt.

Det är samma research, samma källkritiska hållning. A ska fortfarande leda till B och i slutändan C och man måste skriva så att folk hänger med i svängarna. Delar in i kapitel för att göra det mer logiskt. Antagonisten och protagonisten kan jämföras med olika skolor inom vetenskapen, nogrannt beskrivna och gärna med exempel på deras handlande och tyckande så att läsaren får en tydlig bild. Man slipar på sitt språk in till fulländning, ingenting får säga något annat än det jag vill säga.

Du får måla med ditt språk, du får hitta på nya planeter och osannolika kärlekspar, till och med ha en snygg bild på framsidan av boken.

Men i övrigt, kära fria konstnärssjäl, är du en vetenskapsman.


Grundämnen a'la Ferm Living (de som gör toksnygga tapeter också!)

2012-01-14

Förstapris: Ett exemplar av boken

Sedan jag skrev om boken Jag ska egentligen inte jobba här så har det rasslat till ordentligt i besöksstatistiken.

Hurra!

Att ni har hittar till min blogg och förhoppningsvis läser lite också gör mig så enormt glad. Jag åsidosätter ju faktiskt nästan allt annat skrivande numera och om jag blir läst så känns det inte helt fel satsat.

Nog med självömkan. Nu ska vi fira min besöksstatistik och vi gör det med en liten men naggande god Tävling. Eftersom detta är sent och spontant påkommet och jag inte är någon oljemagnat så besitter förstapriset inget stort ekonomiskt värde. Men eftersom det är ett ack så trevligt pris och tävlingsreglerna ack så roliga så tror jag att du kommer att vilja vinna ändå. Några andra priser finns inte men jag kommer att vara generös med hedersomnämnande och lovord.

Förstapris!

Ett exemplar av boken Jag ska egentligen inte jobba här av Sara Beischer.
Om du vill så får du gärna recensera boken här på bloggen när du läst den.

Dessutom!

Du vinner också en hemlig sak som jag tycker att du ska skriva 150 ord om.
Om du vill så skickar du mästerverket till mig och blir publicerad här på bloggen. Klart du vill!
(Obekant med 150-ordarna? Läs mer om fenomenet här och se ett par exempel till här).

Alternativt kan du skriva en dikt istället om det funkar bättre för dig
(dvs du har inget ordbehandlingsprogram som räknar orden åt dig, jag är väl ingen sadist heller). 


Tävlingsregler

För att få vara med och tävla ska du göra
ett av följande fyra alternativ
senast den 14 februari 
(eller gör alla för att du älskar mig eller verkligen vill vinna)

  1. Tala om vilket av mina inlägg här på Brödtext som är ditt favoritinlägg och motivera gärna varför.
  2. Ge ett förslag på titel till min nästa 150-ordare. Här får du veta vad en 150-ordare är.
  3. Du tycker att fler borde hitta hit och gör därför ett inlägg med en länk hit på din egen blogg (japp, alternativ 3 kräver att du har en blogg). Sedan talar du om för mig att du länkat. Klart!
  4. Ställ en fråga! Eller flera! Om mig, om mitt skrivande, läsande, ätande, drömmande, favoritord, hatbok, skämslåt, vad jag tycker att du ska köpa till mosters 75-årsdag. Kör!
Ditt svar (alltså favoritinlägg, titel på 150-ordare, att du länkat eller din fråga) skriver du i kommentarsfältet tilll detta inlägg. Svaren kommer inte att publiceras.
Nu lutar jag mig tillbaka ett tag och försöker ägna mig åt mitt dayjob och några skrivaridéer som legat och pockat på uppmärksamhet ett tag. Kom ihåg, på Alla hjärtans dag stänger vi slussen och kort därefter blåses fanfar! Lycka till!


Inspiration eller ångest?
Snygg är den i alla fall, tapeten från Mr Perswall 



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2012-01-12

Någon borde skriva en bok om det här

Alla som mer eller mindre tillfälligt har jobbat inom äldreomsorgen har nog tänkt följande tanke:

Någon borde skriva en bok om det här.

Och nu har det skett.

Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här (fenomenal titel) släpptes i dagarna och vad jag har sett och läst hittills så verkar det lovande. Den ska definitivt inhandlas och läsas, inte av något prettoskäl utan av nyfikenhet. Jag har själv erfarenheter av äldreomsorgen och har under flera år grunnat på hur jag kan använda dessa erfarenheter i skrift. Hur har Beischer skildrat sådana företeelser som jag tog starkt intryck av? Med vilken ton? Var har hon lagt ribban respektive gränsen?


Om man vill lära sig någonting alls om människan och livet, om motstridiga känslor och framför allt om sig själv, så ska man söka sig till äldreomsorgen. Denna bisarra parallellvärld till livet utanför som rymmer så mycket fult och vackert, så mycket smärta och så mycket godhet. Så mycket liv. Jag har svårt att föreställa mig en mer inspirerande och lärorik arbetsplats för den som vill skriva något om livet över huvud taget. Men det krävs mod att öppna sina sinnen för allt det som ryms mellan avdelningsväggarna. Ögonblicksbilderna kommer aldrig att lämna dig ifred.

Att ta dessa knotiga skrynkliga händer i sina och förstå att det är en människa. Det är svårare än man tror. Att springa förbi en annan utsträckt hand en hel förmiddag och sedan gå hem och leva med det. Det är ännu svårare.

Jag har en känsla av att detta inte är en bok som vältrar sig i snusk och lidande utan beskriver livet och döden med viss respekt. Stort tack redan nu om det är så. Äntligen! vill jag ropa så att grannen vaknar.

Och slutligen, eftersom det finns få saker jag älskar mer än samtidsskildringar och samhällskritik i skönlitterär form så: ja, det är lite julafton idag.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2012-01-10

150 ord: Kambodja



Hur man inleder en text är ett ständigt bryderi. Det ska fängslas och förföras från första stund. Man ska mejsla fram meningen som får så många som möjligt att vilja läsa de följande 638 sidorna också.

Som av en händelse resoneras det kring inledningar i senaste numret av Skriva också. Jätteintressant, läs! Fundera samtidigt på vilken som är din favoritinledning och varför (och skriv och berätta för mig vetja!).

Inledningsjobbet kan ta musten ur en, till och med förta lusten att sätta den där fantastiska idén på pränt. För det är sällan som inledningsmeningen kommer flygande som en stekt sparv, och det är än mer sällan som man tar tillvara på den, medan den fortfarande besitter sin magi. Och ändå var det precis vad som hände mig just idag, just nu. Från ingenstans dök en mening upp, om än en mindre tilltalande sådan, och inom loppet av åtta minuter (rekord gott folk!) hade jag startat datorn och knappat in en fulländad 150-ordare som jag så klart måste publicera med samma hastighet.

Meningen? Avföringen hade perfekt konsistens. Ja, vad säger man. Det är ingen Anna Karenina eller första Mosebok men that's life.


2012-01-07

Loud and proud: Mellan två långtradare i Halland

För lite mer än ett år sedan satt vi med två småbarn och två arbetslösheter i en solkig lägenhet utan fläkt. Jag hade en examen som jag inte visste om den gick att använda på arbetsmarknaden, framför allt inte i kombination sjuka barn och stigande ålder. Inte så hett i stockholmsregionen om man så säger. Mannen satt med svikna löften från arbetsgivaren och utanför hade någon bränt ner vår bil. Hur gick det här till och ska det någonsin bli bättre? undrade vi.

Jo, det blev det. Måhända skriver jag dystra påhittade historier, men när jag skriver om mig och mitt då skriver jag ljust. Att "skriva av sig" har inte varit min grej på länge.

För exakt ett år sedan kom samtalet som fick oss att packa bananlådan och installera oss på okänd ort i andra änden av landet. Ja, på okänd ort. Jag hade aldrig satt min fot här och visst är det för mycket granskog men hej vad jag är lycklig.

Sedan trettonhelgen för ett år sedan har det bara gått uppåt och framåt. Det krävdes mer slit än jag trodde man kunde krama ur ett par trettipluskroppar, men nu är vi där. Med jobb där man skrattar och blir sedd, med rosenkindade barn och en katt som bara blir fetare. Nästan så man vågar titta i en solsemesterkatalog och fundera på en veckas ledighet.

Ett slags bokslut över 2011 infann sig redan den 22 december. Vi, som knappt hunnit ses och än mindre umgås det senaste halvåret, satt inklämda i en bil full av klappar, overaller och förväntan. I fyra timmar. Vi försökte förstå oss på den nya ljudanläggningen i bilen och till familjens glädje och min förtret fick vi inte in P1. Däremot fick vi igång musiken och mellan två långtradare i Halland blev vi alla tysta (tack och lov att ingen försökte sjunga med).

Så gled vi i maklig takt genom ett landskap som blev allt plattare, tänkte på året som gått och på nästa och suckade så där som bara Askungen kan. Tack Kate Bush.





ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2012-01-06

Vars språk man vill äga

Hävdade länge att jag inte läser bloggar men nu börjar det bli svårt att värja sig. De ramlar ju över en i klasar så fort man skrivit två bokstäver i Googles lilla sökremsa. Och så fastnar man. Har man tur så står man ut med både ämnet och språket. Sen finns det ju bloggare i vars hjärna man vill gå en guidad tur. Vars språk man vill äga. Skit i att fjanta runt på internet! vill man skrika. Skriv en bok! Nu! Eller kom hem till mig så vi kan baka muffins och garva.

Det är ytterst subjektivt vad man föredrar men för mig uppfyller Kafka på jobbet de flesta kriterier för en fantastisk blogg. Liksom Att vara någons fru med sina många varma inlägg och eller språkpolisen Lotten med sina långa, omständliga inlägg. Det finns säkert tusen andra som är både smartare, bättre, roligare och snyggare, som jag inte vet om. Men som sagt, jag läser ju inte bloggar.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2012-01-01

Bättre än så här blir inte gestaltningskonsten

Jag avskyr boktips. När någon trycker en bok i min hand och säger att jag Måååste läsa den för den Är. Så. Bra. Då vägrar jag. Kan inte förklara varför men det känns lite som att sätta sig i skuld; tar man emot boken har man lovat att ge den en ärlig chans, trots att man är inne i en jobbtopp, har influensakänningar och hatar genren sedan barnsben. Man har dessutom lovat att älska den, för att inte sätta vänskapen eller blodsbanden på spel. Därför berättar jag för alla att jag hatar boktips innan de hunnit ge mig ett, ungefär som andra berättar att de är jordnötsallergiker före en middagsbjudning för att det inte ska uppstå besvärliga situationer.

Däremot så gillar jag när andra berättar att de tycker om, eller till och med älskar, en bok. Eftersom jag vet vilken fantastisk känsla det är så blir jag innerligt glad för deras skull. Jag tycker också om att höra andra berätta om böcker, vad de handlar om, vilka känslor som väcks, hur intrigen är uppbyggd och hur karaktärerna mår (oftast inte så bra). Magnus Utvik gör detta väldigt bra i Gomorron Sverige i Svt, jag vill alltid läsa alla böcker han pratar om.

Så. Därför tänker jag inte recensera En dag av David Nicholls. Jag ska heller inte säga att du måååste läsa En dag. Men jag ska berätta om den (varning för spoilers ifall du inte läst boken).

Efter mindre än ett kapitel hade jag redan hittat flera av de där meningarna som var mina, som jag skulle skriva, som hade passat så bra i min bok. Detta har jag skrivit om tidigare. För att ge ett exempel: Han var helt säker på att någonstans bland konstvykorten och de kopierade affischerna om arga teaterpjäser, fanns ett foto av Nelson Mandela, det gjorde det alltid.

Men sen tyckte jag att det blev lite trist, jag blev inte speciellt betuttad i vare sig personerna eller handlingen men läste vidare ändå för det låg något lovande i språket. Och jag hade rätt. Följande är inget boktips men om du vill läsa något riktigt bra, för att lära dig hur man målar bilder med ord och sätter ord på känslor, då ska du läsa kapitel fjorton, Att vara far. Bättre än så här blir inte gestaltningskonsten.

Sen tyckte jag att det blev lite trist igen eftersom de får varandra och lever ganska lyckliga i alla sina dar. Jahapp, jag som trodde att boken skulle sluta med sedvanlig cliffhanger så att man som läsare själv får bestämma om de någonsin ska få varandra (åtminstine tills författaren behöver pengar och uppmärksamhet igen och skriver en uppföljare eller tre). Men! Så dör en av huvudpersonerna. Bara så där, i en enda kapitelavslutande mening som var så oväntad och snygg så jag satte i halsen: Sedan dör Emma Mayhew, och allt som hon tänkte och kände är borta för alltid. Nej, Mr. Nicholls, jag vet inte om man får göra så.

På detta följer några fantastiska sidor, och kapitel tjugo om Dexters misär är så väl gestaltad att man kan ta på den (...kollar fickorna igen, hittar en ihopknölad tjugopundssedel, fuktig av hans egen urin).

Gestaltningen och dialogerna är det mästerliga med den här boken. Man kan som sagt strunta i personer och intrig och kärleksdravel ett långt stycke för den här boken levererar framförallt en språklig njutning. Det krävs tydligen en manusförfattare för att skapa så här självklara och naturligt flödande dialoger som dessutom innehåller mycket humor och ironi, något som är oerhört svårt att förmedla utan att behöva lägga till det trista "sa hon med ironi i rösten", "sa han med ett skevt leende", "sa hon och gav honom en blinkning" etc. Faktum är att Nicholls inte ens behöver tala om vem som säger vad, och det är mästerligt. Och översättaren Pia Printz gör ett minst lika fantastiskt jobb, som lyckas betona rätt tidsmarkörer och göra jargongen till trovärdig svenska.

Ja, superlativen haglar vilket är lite olikt mig men faktum kvarstår: i min bokhylla har jag en känslohylla där jag sparat ett fåtal böcker för att de av olika anledningar innehåller något bra. Jag kanske aldrig kommer att läsa dem igen men de ska stå där och samla damm och med sin blotta uppenbarelse inspirera mig. Välkommen i gänget Mr. Nicholls.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,