Sidor

2012-01-12

Någon borde skriva en bok om det här

Alla som mer eller mindre tillfälligt har jobbat inom äldreomsorgen har nog tänkt följande tanke:

Någon borde skriva en bok om det här.

Och nu har det skett.

Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här (fenomenal titel) släpptes i dagarna och vad jag har sett och läst hittills så verkar det lovande. Den ska definitivt inhandlas och läsas, inte av något prettoskäl utan av nyfikenhet. Jag har själv erfarenheter av äldreomsorgen och har under flera år grunnat på hur jag kan använda dessa erfarenheter i skrift. Hur har Beischer skildrat sådana företeelser som jag tog starkt intryck av? Med vilken ton? Var har hon lagt ribban respektive gränsen?


Om man vill lära sig någonting alls om människan och livet, om motstridiga känslor och framför allt om sig själv, så ska man söka sig till äldreomsorgen. Denna bisarra parallellvärld till livet utanför som rymmer så mycket fult och vackert, så mycket smärta och så mycket godhet. Så mycket liv. Jag har svårt att föreställa mig en mer inspirerande och lärorik arbetsplats för den som vill skriva något om livet över huvud taget. Men det krävs mod att öppna sina sinnen för allt det som ryms mellan avdelningsväggarna. Ögonblicksbilderna kommer aldrig att lämna dig ifred.

Att ta dessa knotiga skrynkliga händer i sina och förstå att det är en människa. Det är svårare än man tror. Att springa förbi en annan utsträckt hand en hel förmiddag och sedan gå hem och leva med det. Det är ännu svårare.

Jag har en känsla av att detta inte är en bok som vältrar sig i snusk och lidande utan beskriver livet och döden med viss respekt. Stort tack redan nu om det är så. Äntligen! vill jag ropa så att grannen vaknar.

Och slutligen, eftersom det finns få saker jag älskar mer än samtidsskildringar och samhällskritik i skönlitterär form så: ja, det är lite julafton idag.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,