När någon älskar språket och tror på sina ord

Du är en människa som jag utan betänketid skulle offra livet för


Så svarar Björn Ranelid när han ombeds formulera den finaste meningen man kan säga till någon.

Jo, jag kom fram till Malmö igår som planerat, snöslasket höll igen ända tills det var dags att fara hem igen.

Tyvärr tvingades jag dock lämna in handduken tidigare än planerat på grund av inbillad magsjuka (som visade sig vara vara vatten-, mat- och sömnbrist). Men jag fick se det jag ville, nämligen Björn Ranelid, eftersom jag ville bestämma mig en gång för alla vad jag tycker om den mannen.

Jag tycker om den mannen. Så är det bara.

Dessutom verkar vi älska svenska språket och Tomas Tranströmer ungefär lika mycket.

Sorgligt nog sålde boken som jag ville köpa och få signerad slut. Raneliska på favoritspråket tyska, inget kan väl slå det? Måste ha. Men jag är ju lite försynt och velig och har inte så vassa armbågar så jag fick bittert se på när kvinnan framför mig fick ta fram det sista exemplaret ur Björns portfölj.

Syster min var snabbare och köpte samma bok till sin son. Hon funderade på att ge den till mig istället men jag menar att om en 12-åring vill läsa dessa ord så ska minsann ingen gammal moster stå i vägen.

Samma 12-åring frågade senare vad Björn hade pratat om. Ja, vad säger man? Vad sa han. Han skulle tala om vänlighet enligt inbjudan och det gjorde han minsann. På sitt vis, via omvägar förbi barndomen, genom Sydafrika, runt böckerna, om kollegorna, stannade länge vid kvinnorna, ännu längre vid barnen, i en hisnade fart utan avbrott, utan manus.

När Björn talar om hur han åker på sin fars pakethållare om somrarna så känner jag en vind i mitt hår, inomhus och mitt i smällkallaste vintern. För så verkligt blir det. Skratt och gråt blandades, jag bet mig på insidan av kinden och fäste blicken på en punkt på väggen för att inte gråta rakt ut av de vackraste ord jag hört. För när någon älskar språket och tror på sina ord, då blir de starka, vacka och trovärdiga. Är inte det vad man som skrivande människa ständigt strävar efter?

Ordet uppstår från döden varje gång du läser det.
Ordet färdas med ljusets hastighet trettio tusen mil i sekunden.
Orden ligger som svarta lamm på vita ängar i våra böcker.
Ordet är mäktigare än allting annat på Jorden. Påven i Vatikanstaten, den amerikanske presidenten och konungar i alla världens länder klarar sig inte utan det.
Ingen har fått Nobelpris i tystnad.
Ordet uppstår från döden, när du läser det. Så lyder ett av människan mirakler.
Om du mister ordet, så definieras du i förhållande till det som du inte längre har.

Björn Ranelid

Läs även andra bloggares åsikter om Björn Ranelid, böcker, skrivande, Tomas Tranströmer, Ranelidska