Så jag hör väldigt mycket och intensivt just nu. Nyanser, slingor, andetagen mellan fraserna, känslan mellan raderna, det knappt hörbara slaget på cymbalen i tredje minuten som utgör skillnaden mellan mästerverk och dussinplatta.
Samspel. Att spela tillsammans. Att vilja skapa tillsammans med någon annan, flera andra. Att frivilligt överlåta delar av jobbet åt någon annan. Jag förstår mig verkligen inte på musiker. Att lämna ut sina erfarenheter och känslor i en text och våga riskera att någon tolkar den fel, säger att det inte passar taktmässigt, lägger till någon dödande melodi.
- Kan du inte sjunga om Jennifer istället för Susanna för det låter bättre? säger någon och förstår inte att texten är din hämnd på Susanna efter alla tårar, vinfläckar och orakade långhelger hennes svek orsakat dig. För att inte tala om vedermödorna för att ens få ner ångesten på papper efter åtta månader av sorg.
När hörde du senast talas om en skulptör som lät någon annan mejsla ut ansiktet på en stor staty? När sa en konstnär senast åt en annan att om du målar allt det gröna så målar jag rött och blått? Hur många författare har fortsatt med stafettskrivning efter fjärde klass?
Nej, skriver gör jag allena och allsmäktig. Jag är inte intresserad av att mingla med andra skrivare i diverse forum, uppmuntra, stötta och peppa. Bli läst och kritiserad i all välmening av någon som inte förstår vedermödorna, som inte förstår att det måste vara en Susanna. De där typerna som gillar att samarbeta i sitt skapande, de beblandar jag mig inte med just nu. De får möjligtvis spela i mina öron men aldrig någonsin lägga sig i mina historier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar