2012-06-30

Man ser molnen som speglas i vattenpölen men inte damen som får en stroke på övergångsstället

Så där ja. Tack vare en fin och nära männska så har jag nu drabbats av novellkamera. Jag kommer därmed att vara mer frånvarande än vanligt i mina vardagsbestyr och knappt kontaktbar i andra lägen. Det håller i och för sig andra frågor och tankar som drabbat mig på avstånd en tid vilket kanske är nyttigt (variation förnöjer eller hur var det?) men det är ju klart att man blir något av en trafikfara också.

Du vet inte vad novellkamera är? Kanske borde jag skona min omgivning från att drabbas, men okej då. Novellkamera är fullt jämförbart med det som händer när man går samma gamla vanliga väg i samma gamla vanliga stad eller skog som man alltid gör. Men den här gången har man en kamera med sig och när man väl har börjat tänka bild så ser man sköna motiv precis överallt. Man ser maskrosen i asfalten men inte långtradaren på vägen. Man ser molnen som speglas i vattenpölen men inte damen som får en stroke på övergångsstället. Man ser på omgivningen som genom en kameralins och man kan inte sluta, även när man har hängt av sig kameran och knallat in på Ica för att köpa ägg så ser man allt i bilder.

Samma sak kan drabba en om man hittar en krona på trottoaren. Resten av dagen går man med huvudet sänkt och ser en slant i varenda kapsyl, en femhundring i varje kladdig servett.

Och nu har jag alltså blivit tipsad om en novelltävling med en smått gigantisk prispeng. Som jag vill vinna så klart. Därför ser jag uppslag till intriger och persongalleri precis överallt. Tyvärr var både temat och huvudpersonens kön förutbestämt så de mest genialiska idéerna får jag sålla bort direkt. Precis som jag får dämpa mitt ofta så svordomstyngda språk, dra ner lite på den föraktfulla tonen, skippa lite av komplexiteten, börja använda fler skiljetecken. De vill nog ha en ganska cheesy story med kärleksfloskler och någon liten mordhistoria i pereferin. Så någon historia om Heinz Kellermann lär jag knappast skicka in. Men vem har sagt att inte jag kan skriva på kommando (det gör jag ju hela dagarna), eller skriva sånt jag egentligen inte gillar (även det händer).

Enligt vissa ska man döda sina darlings, enligt mig så är det minst lika viktigt att känna sina fiender. Alltså ska jag plöja kärleksnoveller ur den sämre skolan i sommar för att komma in the mood.


Och när man googlar på kärleksnovell så trillar man över
såna här skattkistor. Rätt upp på önskelistan bara.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2012-06-26

Loud & Proud: med oskulden i säkert förvar bakom charkdisken

Jag har inga gamla känslomässiga band till den här låten. Det är helt enkelt så att det finns barn i huset och därför har den här videon blivit mäkta populär. Mupparna kan ha den effekten har jag hört.

Nu ska jag inte skriva det minsta om mupparna, jag ska till och med be er att försöka ignorera dem, även om det är svårt då de är överallt och lite till. Försök istället titta lite närmare på han som sjunger, Rivers Cuomo. Jävlar i min lilla låda vilka smilgropar. Eller vad det nu är med hans kinder som får ögonen att glittra, mitt hjärta att smälta och fantasin att skena.

Visst ser han ut som ica-handlarens son någonstans på landsbygden, som står med oskulden i säkert förvar bakom charkdisken och försynt frågar snorkiga fru Olsson om det får lov att vara lite nylagad pressylta till helgen? Alltid oklanderligt klädd, alltid blygt leende och serviceminded medan bygdens damer klagar på mjuka tomater och dyra konserver. Ibland fastnar blicken någonstans långt bort på den dammiga grusvägen i hopp om att någon av flickorna i veckotidningarna ska komma farandes på en flakmoppe och ta honom därifrån. Visst vill man att det ska hända? Visst vill man att det ska vara en banal 50-talig kärlekshistoria där pojke får flicka? Men tills dess fortsätter den välartade sonen att putsa skärmaskinen och ställa sockerpaket i raka led.

Det finns inga andra bilder på karln där detta leende syns, man måste titta på den jävla muppvideon om och om ingen. Men det kan det ju vara värt. Om ni någon gång läser en kärleksberättelse av mig där det förekommer en son till en ica-handlare  - då vet ni varifrån inspirationen kommer.

Titta nu, och kom sen inte och säg att ni inte log blygt tillbaka.

 Ja just det: låten är också bra.





ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2012-06-20

150 ord: Espresso

När vi ändå är inne på starkt kaffe i fjuttiga koppar så passar jag på att slänga in en gammal text i ämnet. För det var ju sanslöst länge sedan jag publicerade något annat än tankar om skrivande, ibland måste man ju faktiskt bevisa att man skriver också, om än alltför sällan. Hittepå-saker alltså.

Detta var från början tänkt att bli en 150-ordare (också längesen sist) och hade den av äldre bekant givna titeln Espressons historia. Men ni vet hur det är. Personerna i berättelsen får, som klyschan säger, eget liv. Plötsligt står man där med ett livs levande självupptaget as till boyfriend och vill veta hur det ska gå för honom (illa helst, fast han lutar åt styckmördarhållet). Då kan man ju inte bara sluta vid 150 ord.
Okej, nu är den här historien inte klar och jag lovar inte att den kommer att bli det heller. Se det som en liten glimt av ett personporträtt, eller som en påminnelse inför helgen om att alla flådiga pojkar på krogen inte nödvändigtvis är nåt att ha.

2012-06-15

Om man skulle hälla en dubbel espresso över den här gamla greken

Jag tror att jag har kommit underfund med varför så många vill sitta på sin kammare och skriva alldeles ensamma, styra över livsöden och ord. Ja, förutom att man känner att man har en historia att berätta, vill utmana sig själv, gillar att leka med ord, hoppas bli snuskigt rik och åtråvärd eller helt enkelt behöver motivera varför man bär basker.

Jo. Man vill få bestämma. Inte jobba för någon annan för en gångs skull. Och framför allt inte jobba på någon annans sätt. Strunta i grammatiken, strunta i vördnadsfulla hälsningsfraser, vägra säkerhetskopiera och vägra skicka ditt och datt till hit och dit. Strunta i "så har vi alltid gjort", "så här ska du göra" och "så här gör jag, men du kan ju, om du verkligen vill, kanske göra lite annorlunda, kanske".

Fasen vad skönt, bara säga nähä, om man skulle hälla en dubbel espresso över den här gamla greken, slänga in honom i ett rymdskepp och se vad som händer. Och sen inte ens nudda vid tanken att det inte fanns espressobryggare samtidigt som det fanns gamla greker. Eller rymdskepp för den delen, som låter blipp-blipp-blipp-blipp-blipp större delar av romanen. Alltså utskrivna ljudeffekter istället för tråkiga meningar som "farkosten pep med jämna mellanrum med en klar ton som påminde honom om hans barndoms leksaksbil, vilket fick honom att brista ut i gråt över sin avlidne far". Klockrent störningsmoment i läsningen och ett av de största no-nos man kan tänka sig. Kör hårt säger jag, om du inte får göra ljudeffekter på jobbet.

Denna möjlighet att få bestämma kan också förklara alla bestialiska mord och avancerade sexlekar som frekventerar alltifrån tonårsnoveller till fantasyepos. Man blir helt enkelt lite bananas när man väl får ta ut svängarna utan att riskera månadslönen. Som i de gamla slitna visdomsorden att man inte vill ligga på sin dödsbädd och ångra alla världsomseglingar och bergsbestigningar man bangade, eller alla flottister man inte kysste. Den skrivande människan vill för allt i världen inte ligga på sin dödsbädd och ångra alla ord som aldrig skrevs, alla idéer som man var för pryd för att gestalta.

Och glöm inte.
Stööön! Åhhh! Aaaj! Duns, duns, duns. Svisch!
Blipp-blipp-blipp.
Ljud.
Bara så bra ibland.


För fler flottister och annat fint, besök och köp på seriesam


2012-06-11

Jag vet inte om det kommer att hålla mellan oss men jag ska kämpa för den här relationen

Idag har jag börjat på en ny bok. Det var inte riktigt genomtänkt. Jag borde ha funderat på övergången mellan den förra och den nya. Jag borde inte ha gjort ett så djärvt hopp från poetiskt och sinnligt till relistiskt och avskalat. Det tar alltid emot lite att byta bok och nu känns det extra mycket. Ofta skyller man ju på boken men det är kanske vanan efter att ha levt ett tag med den förra som sätter käppar i hjulen för den nya relationen. Speciellt om man verkligen älskade den förra, var uppslukad av den och grät när den var utläst. Då hjälper det inte att den nya är så mycket bättre. Egentligen.

Jaha, du kysser så. Ja, du vet min förra han gjorde så här. Och du vill ligga till höger i sängen? Hmmm, jo jag kan väl vänja mig vid det antar jag.

Sextioåtta sidor in och vi är ännu inte ett par offentligt, jag vet inte om det kommer att hålla mellan oss men jag ska kämpa för den här relationen, jag lovar.



http://nicholsoncartoons.com.au/

2012-06-07

Det måste vara kommateringen, den är utsökt.

Såja, liten bok utläst efter en herrans tid eftersom jag sög på alla karamelliga meningar lite extra. Och nu ska ni få er en dos av det bästa i brödtextväg. Ni vet så där bra meningar att man kan lyfta dem ur sitt sammanhang för att de är så perfekta in i minsta skrymsle, ja nästan måla dem på väggen eller tatuera dem på låret. Ligger bra i munnen gör de också, kan med fördel läsas högt. Det måste vara kommateringen, den är utsökt.

Ur Anders Paulruds Som vi älskade varandra:


All sorg kan bäras om du berättar en historia om den, säger Karen Blixen.
Det är inte sant. Inte all sorg...
Det finns ju så många historier, och ibland är det så att de vackra och uppsluppna berättelserna kan skänka tröst och skratt, så att man orkar med sorgen.
Men leendet och sorgen transporterar alltid sorg. Så som socker och grädde framhäver smak.



Och så kom vintern. Som den alltid, förr eller senare, gör.
Vi gled åt olika håll.
Vi umgicks sällan.
Som det är under den svenska mörkertiden, folk sluter sig, flyttar inomhus med sina själar.



Harry som var yngst i syskonskaran var väl inte planlagd direkt, han var ett det-bara-blev-så-barn. Lördag kväll, sent. Tillkommen i kärlek ändå. (...) En sak som du bör veta, pojk, och som du alltid ska tänka på. Det kortvariga nöje man hade när du blev till, det har man, så sant som det är sagt, Ta Mig Djävulen fått betala.

Fadern kom underifrån och han förstod sitt inre tryck. Och han hade precis som alla andra människor sina drömmar om frihet. Han ägde jaktkanot, och havet det var gratis. Längst nere hos sig själv, bland bottenströmmarna av fattigdom och ovilja, kunde han ändå förstå sonens önskan att bli konstnär.

Så, sakta, med ett årtag, gled vi ut på vattnet. I plåtslagarens jaktkanot. Det var en mjuk natt. Slutet av maj, det fina och bråkiga året nittonhundrasextioåtta.

I sönderfallet, det första lilla sönderfallet som har att göra med att balansen mellan avstånd och närhet upphör att fungera.

En gemensam metod för att hitta utrymme för andning. Och ensamhet. En liten frihet, kanske. Någonting som skulle läka den mentala förslitningsskada som uppstått ur alla upprepningar. 

Vi hade ingen vana, ingen rutin på att vara isär. Jag minns den ensamheten som chockerande i sin tomhet. Jag tog mina promenader på den vilda sidan; sprit och andra kvinnor, men det berörde mig inte. Det låg utanför mitt egentliga jag. Och alla de förtroenden, hemligheter, jag gav till människor jag inte kände. Som inte hade med mitt liv att göra.  



Läs även andra bloggares åsikter om , ,