2012-07-31

Att kunna skanna av femtiotvå dammiga jättehyllor och tretton trådbackar snabbare än alla andra

Jag har lyckats hyfsat väl med att bli av med mitt beroende av tidningar. Tills nu. Sommaren är tidningstid och jag faller dit direkt. Besöker systrar med två år gamla inredningstidningar på toaletten. Som anordnar loppisar där man kan köpa Allers julspecial från 2009 mitt i sommaren (japp, den är min nu). Lånar sängplats hos tonåriga släktingar som strör modemagasin kring sig och när ett halvfärdigt korsord på cafébordet bredvid tigger om min uppmärksamhet så förbarmar jag mig så klart. Allt hugger jag och ingen stoppar mig. Ingen intervention här inte, tack så mycket.

När allt är utläst och jag själv är lite proppmätt på smakfulla sutterängvillor och relationspaneler och chartermåsten så går jag för att inhandla något matigare i form av ViLäser. Ack, som jag hade glömt vilken förträfflig tidning och njutbar läsning det är! Listan över vill-läsa-böcker blir bara längre och längre medan jag förgäves försöker kämpa mig upp ur tidningsträsket så jag får tid och ork för hårda pärmar igen. Snart får jag nog lägga några klick på Adlibris, men inte förrän jag har finkammat antikvariaten och loppisarna som kommer att korsa mina vägar i sommar. Det är liksom lite sport att kunna skanna av femtiotvå dammiga jättehyllor och tretton trådbackar snabbare än alla andra och i ljudlig triumf drämma sin digra skörd i disken framför försäljaren. Dessutom utan att bli ruinerad på kuppen. Känner att jag börjar få lite OS-feeling nu...

Apropå ViLäser så innehöll nummer 3 ett riktigt fint reportage om en ny bok om Strindberg; Strindbergs världar av Björn Meidal (text) och Bengt Wanselius (bildarbete). Jag vet! Man är lite trött på gamle August och hans frissa vid det här laget, det är ju hans år och allt ska spelas och läsas och tolkas på längden och på tvären. Men den här boken handlar i första hand om miljöer som var viktiga i Strindbergs liv och det är ruggigt talande gamla foton de har hittat för att visa dessa platser, deras betydelse och vilka känslor de kan rymma. Och då har jag bara sett ett fåtal av alla de som ryms i denna den mest bildrika biografin om karln som gjorts.

Dessutom är det så roligt att se i vilken stor utsträckning Strindberg själv och mycket medvetet bidrog till att skapa bilden av och myten om sig själv. Före Instagram! OMG! Vilken varumärkeskille, hade platsat på vilken minimalistisk pr-byrå i innerstan som helst och frissan och alla oneliners sitter ju redan som en smäck.

Ska jag på ett enda sätt engagera mig i nåt som har med Strindberg att göra i år så skulle det vara att läsa den här boken. Upp på den långa önskelistan bara.

Klippa bort sina ex från gamla bilder. Sorry teens, även där var han först.
Kanske sista bilden på Strindberg. Ödesmättat och rysningsframkallande.
Ett semestertips om du är i Stockholm och har tröttnat på mjukglass och
gatumusikanter är att besöka Strindbergmuseet (i hans sista bostad där bilden är
tagen) och kosta på dig en guidning. De är jätteduktiga på berätta och de ääälskar
August ut i tåspetsarna. Väl värt!






























Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2012-07-26

Ge ord åt det lilla och det stora samtidigt

Vilken liten pärla till poesibok för barn jag råkade trilla över när jag var på presentjakt och kastade ett öga på reavarorna häromveckan. Du är det finaste av holländska Hans och Monique Hagen, översatt av bästaste Barbro Lindgren.

Den påminde mig så mycket om en dikt jag skrev i tidernas begynnelse (läs grundskolan) att jag blev lite kär. Som kär i känslan av att ha lyckats. Med vanliga ord, korta meningar, enkla medel ge ord åt det lilla och det stora samtidigt. Det självklara och det oklara. Och inte göra en så stor grej av det.
Men för att beskriva den här lilla boken, dess innehåll och stämning saknar jag rätt ord just nu. Bättre då att ge några utdrag som exempel.

Sedan kan vi tillsammans skandera Mer poesi åt barnen!






Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2012-07-25

Denna viktiga ingrediens för att man ska få både sommardiarré och en lycklig barndom

Idag har jag cyklat för första gången på åratal känns det som. Hade glömt hur underbart det är, trots värmen och den bristande konditionen. Allt blir så mycket vackrare när jag blåser förbi det i lagom takt. På en lånad dammig damhoj trampade jag mig fram till handelsträdgården och köpte världens nyttigaste och färggladaste lunch. Augustipäron, denna viktiga ingrediens för att man ska få både sommardiarré och en lycklig barndom, de går ju inte att få tag på längre så det kom nästan en tår när jag såg dem. Och ordet sen, augustipäron. Som vinteräpplen. De blir liksom ätbara bara för att de heter så snyggt.

På hemvägen cyklade jag längs med ett enormt dillfält och kunde knappt andas för att sommardoften framför andra var så stark. Och i kombination med min överhettade rödbrända kropp så var känslan av att vara en nykokt kräfta inte speciellt långt borta. Det där att förvandlas till en skalbagge, jag har full förståelse för dina tossiga infall nu Franz. Kanske är jag äntligen en prisvinnande supernovell på spåret här...




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2012-07-15

För att jag behöver honom likt kaffe i ottan

Jag vill gärna hävda att det blir mycket finläsning på ledigheten. Inte ligger jag och sandar ner billiga dussindeckare på stranden så att folk ser det! Nej, faktiskt inte. Men det beror snarare på bristen på strandväder än att jag skulle vara en litterär übermench. Men inte blir det så mycket av den fina läsningen heller, nej herregud, det senaste jag plöjde var en Amelia med frisyrspecial och "så botar du din Manhattanlängtan". Se där, nu är jag outad.

Men jo, mellan alla sminktips och ordflätor och Mulle Meck-maraton så snikar jag åt mig en och annan herdestund med Tomas. För att jag behöver honom likt kaffe i ottan, som sol på min kind, som gräs under bar fot, som en tröstefilt efter kalla bad och hårda ord.

Jag säger inte mer om något. Varsågoda, här får ni finaste sommarläsningen. Fjorton rader att blanda upp alla fiktiva trippelmord med i sommar. Eller köp en bok och ta hem priset som största prettot på Tylösand (obs! spenderar du sommaren på kulturella Gotland så får du ta i lite mer, där finns det ju folk som drejar och namedroppar spanska skinkor till och med på stranden).

Romanska bågar

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda” av Tomas Tranströmer (1989)



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2012-07-08

Det känns inte lika klockrent att skrika Investering! som det känns att skrika Kanonkula! i vissa lägen

Det är sällan jag lyckas pricka in Sommar i P1 men igår föll det sig så att stekpannor behövde diskas och runt mig rådde tystnad samtidigt som signaturmelodin rullade igång. Det räcker faktiskt att jag hör den för att börja längta efter havskyld gåshud, tappad grillkorv med barr och ryggsäck med mosig nektarin på botten. Men igår hörde jag alltså lite av programmet också och det råkade vara Petter Stordalens tur.

Nu orkade jag dock inte höra hela programmet. Främst för att jag inte tycker att storföretagande är så jävla exiting (inte att lyssna på i alla fall, om de har lika kul på styrelsemötena som på Skara Sommarland vet jag inget om men det känns inte lika klockrent att skrika Investering! som det känns att skrika Kanonkula! i vissa lägen).

Dessutom var musiken till stora delar så himla trist, inget nytt värt att kolla upp presenterades mig. Men det är klart, han har väl inte haft tid att byta skiva i cd-spelaren medan han gjort karriär så det är fortfarande Absolut Music 11 som snurrar sedan tonåren.

Och slutligen blir jag så vansinnigt ointresserad av så kallade spännande människor, vare sig det är de själva eller omgivningen som utnämnt dem till det.

Men i alla fall, bland alla floskler (ja, ja, spela ut jantekortet nu, don't care), så sa han, eller egentligen hans far, en ganska rolig grej:

Sälj de jordgubbar du har för det är de enda jordgubbar du kan sälja.

Ja, det är väl så det är, om jag nu ska försöka knyta ihop Stordalens storsvulstiga sommarsnack med min lilla värld av ordvrängande, känslosnurr och vardagslunk. Att allt jag har är mina egna jordgubbar. Mitt språk, mina ord, mina erfarenheter. Som jag kan förklä och förvränga och spinna vidare på, visst. Men jag kan inte skriva någon annans hisnande äventyr eller tragiska barndom.

Framför allt kan jag inte ägna min tid åt att tänka på andras framgångar, vare sig de bygger på trollkarlspojkar eller hotellrum. Då blir det inte så många ord skrivna och de blir definitivt inte mina.




Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

2012-07-06

Det är gränslöst och man slaktar heliga kor, äktenskap och stereotyper utan pardon

Visst är det härligt med nya bekantskaper. Speciellt sådana som man inte blir speciellt förtjust i för dem kan man smygutnyttja som inspirationskällor utan att känna skuld. Fina människor blir ju ganska platta i text och nära vänner vill man inte hänga ut i sitt persongalleri, men de där andra som man både kan ha och vara utan de är ju guld värda rent litterärt.

Själv bekantade jag mig nyligen med en person som jag nu använder nästan som ett facit i en berättelse. Jag var lite osäker på om några karaktärer var trovärdiga eftersom det var så länge sedan jag stötte på några liknande i verkligheten. Och plötsligt är allt så enkelt. När jag frågar mig "är det möjligt?", "är det to much?", funkar den repliken och den klädseln?", "är den låten okej?" så kan jag nu bara check, check och check på hela kapitlet för rackarns vilken parodi som har korsat min väg! Underbart.

Ja, jag är elak. Ond, hemsk, inhuman och vem fan tror jag att jag är? Men vet ni vad? I kärlek och krig är minsann inte allt tillåtet, även om vissa envisas med att framhålla det. Det finns både dåligt samvete och krigstribunaler och allt däremellan som sätter gränser. Men se, i litteraturen är det inte på det viset. Det är gränslöst och man slaktar heliga kor, äktenskap och stereotyper utan pardon - varför skulle vi annars läsa? Om litteraturen enbart befolkades av genuint trevliga typer, om ingen lånade en sur granne utan att be om lov, om ingen tillät sig inspireras av a-laget på bänken, om ingen vågade döda oskyldiga?

När jag ställs inför en skrivartribunal, då lovar jag att sluta. Tills dess gör ni bäst i att vara trevliga och tråkiga, annars vet ni mellan vems pärmar ni hamnar.


Peruker är ett måste när jag ska stå till svars.

2012-07-02

Som reservdelar samlas de i mitt historieförråd

Har tänkt vidare på mitt kamerainlägg och insett att jag glömde en kamera. Bloggkameran. Den som man nästan alltid har med sig om man bloggar eftersom man ständigt är på jakt efter nya saker att skriva inlägg om. Som gör att man stannar upp och försöker formulera livet medan livet sker.

Nu skriver jag ju inte om vad som helst här, jag försöker - tro det eller ej - att hålla mig inom vissa ramar. Hade jag skrivit om det så populära "mina tankar och funderingar" eller "min vardag" så hade jag antagligen sett världen ännu mer genom en imaginär lins. Nu måste det jag skriver åtminstone med någon liten tunn tråd kunna knytas till skrivande, läsande, skrivkramp, skrivklåda. Allt det där andra som jag ser genom linsen stoppar jag undan för senare användning. Ögonblicksbilder, tonlägen, inbillade intriger. Som reservdelar samlas de i mitt historieförråd.

Ett exempel från idag är mannen vid bordet bredvid som plötsligt och på underbar norrländska utbrister "Jomen komage! Det åt jag en gång i Normandie och det var inte alls tokigt. Lite småseg så där men visst gav den efter". Varpå han tar ett stort bett på sitt salladshuvud. Ett helt salladshuvud. Inte strimlat. Sedan fortsätter han småpratandet med "jo, jag föredrar ju att döda min mat själv ja".

Det är sånt där som jag bara vill kasta mig iväg och sprida över världen. Men så hejdar jag mig. Plockar försiktigt upp annekdoten, stoppar undan den som när jag stoppar en upphittad tjuga innanför jackan. Ser mig omkring för att försäkra mig om att ingen har sett att jag la beslag på den och promenerar till synes oberörd vidare utan att kunna sluta le belåtet. Trots att jag på ett sätt har stulit något.