Gungerd. Om du läser detta.

Nu är tid att gå stilla genom natt och gräs, tid att älska det man har...

Detta korta citat, saxat ur en tidning, fick mig att börja känna vittring. Fick mig att vilja gå ut på jakt. Slå mig fram med machete. Så svag är jag för meningar som innehåller formuleringen "nu är tid...". Jag anade att här dolde sig en skatt, något jag kommer att älska i sin helhet.

Måste. Ha. Hela. Boken.

Meningen ovan är ryckt ur en dikt av Gungerd Wikholm. Jag vet inte vilken dikt och jag vet inte vilken bok. Eller snarare; jag vet att den inte finns i den enda bok av Gungerd Wikholm som jag fått tag på; Anhalter, svarta och röda, tack vare förträffliga Bokbörsen. Men det gör faktiskt inget för det är helt fantastisk poesi jag har fått tag på, även utan ovannämnda "nu är tid". Redan läst samlingen tre gånger och fortsätter enträget min jakt på fina exemplar av övriga alster.

Gungerd. Om du läser detta. Många författare berättar om den låda de har på vinden med ett antal exemplar av sina böcker. Sådana de fått direkt från tryckpressen för allmän utdelning till vänner och bekanta och stolta mormor i Åsele. Böcker som tyvärr blivit liggandes i decennier för att man inte hade så många vänner eller tyckte det var pinsamt att pracka på dem sin egen bok (man ska ju inte tro att man är nån liksom).

Gungerd, om detta också gäller dig, om det har legat exemplar av till exempel Aria på din vind sedan 1980-talet, kan du inte sälja ett ex till mig? Och sen tar du lådan och åker runt i Sverige och delar ut resten till till synes behövande. Synd och skam i sin rätta bemärkelse att inte fler får upptäcka din poesi. För att den är så klok och målande och naken, utan att göra anspråk på att vara det. För att finlandssvenska författare inte slarvar med språket utan ofta lyckas välja helt rätt ord och ordmängd. För att du likt ingen annan kan lägga sådan kraft i ordet kön att man trillar baklänges. För att jag, som helst inte lämnar hemmet och högst ogärna landet, nästan kan tänka mig att åka till Portugal nu. Så bra är det.

Läs även andra bloggares åsikter om Gungerd Wikholm, poesi, Bokbörsen