2012-09-29

Minnet av forna tårtkalas och besvärliga presentsnören

Hurra för mig! Födelsedag och gräsänka och släkten är miltals bort och dessutom säkert upptagna. Tur att det inte är lika viktigt att fylla år längre, inte som när man var barn och födelsedagen slogs med julaftonen om titeln Årets höjdpunkt. Men visst har den satt sina spår, födelsedagen. Visst är det min alldeles egen septemberdag som gör hela månaden speciell. Visst älskar jag hösten extra mycket tack vare minnet av forna tårtkalas och besvärliga presentsnören.

I år skulle det, trots bristen på firande, bli precis så där gemytligt att det hade platsat i ett mamma-magasin. Fin halsduk och basker över en lydig lugg. Rosiga barn på höstmarknad som botaniserar bland närodlade nyttigheter och blir bjudna på brända mandlar och nypta i kinden av tanten med tombolan.

Nu ösregnade tyvärr idyllen bort och det fick bli inomhushandling och mat i plastförpackning istället. Men väl hemma igen är det dags att öppna mitt paket! Från Adlibris förvisso och därmed varken personligt inslaget eller överraskande eftersom jag beställt det själv. Men roligt innehåll i allafall som definitivt hör hösten till: Ett gäng pocketböcker med väl avvägd bredd.

Maken av Gun-Britt Sundström. Som av någon anledning omnämndes på min anställningsintervju och jag trodde en sekund att jag inte skulle få jobbet bara för att jag inte läst den. Men nästa gång någon frågar om jag läst den kan jag förhoppningsvis svara ja. Sen kanske inte det räcker som skydd mot eventuell avskedning men man kan ju alltid dra till med det, lite smått desperat så där.

Frihet av Jonathan Franzen. Jo men den ska väl bara vara läst liksom. Och så blir man ju nyfiken på stohejet den väckte. Men så här i efterhand, när stormen lagt sig, så riskerar man inte att dras med i den onyanserade hajpen. Man kan strunta i ovidkommande saker som att han är fågelskådare och vilken styrka han kan tänkas ha på glasögonen och som sig bör koncentrera sig på berättelsen istället.

Mörk jord av Belinda Bauer. För att jag brukar vilja läsa allt som Magnus Utvik rekommenderar (men det beror nog mer på Magnus än på böckerna) och för att något som benämns "fantastisk prosa" helt enkelt måste undersökas.

Flickan och skulden av Katarina Wennstam. För att jag läst hennes deckare som hon övergick till att skriva efter den här som handlar om sanningen. För att det är så här det ser ut och för att jag så gärna vill förstå hur den kan vara så jävla usel: samhällets (alltså vår) mer eller mindre medvetna syn på våldtäkt.

Så grattis till mig alltså och en fin höst till oss alla.




2012-09-28

Det är lite som att kunna säga att man har träffat Elvis

Jag var så nära så nära att kasta mig iväg till bokmässan. Inget kändes mer rätt just då, när jag på torsdagen satt på jobbet med migrän och visste att en helg i Göteborg var uteslutet. Men en sväng på fredagen, bara en liten en... Stå och stampa utanför entrén kvart i nio på morgonen, rusa in och slita åt mig pennor och kataloger och djupandas in atmosfären i tio snabba. Jag skulle hinna det, jag skulle fixa det.

Istället har jag spenderat dagen med att torka variga barnögon och gjort tappra försök att låta nonchalant och världsvan när jag pratat med mäklare. Både orkat och gillat att städa hela bygget och uppgraderat garderoberna med större och varmare kläder. Fotograferat svampar i skogen och förätit mig på de bästa av äpplen. Men visst skaver den. Bokmässan. Vid varje intervju på P1 som jag hamnar mitt i. I var och vartannat blogg- och facebookinlägg.

Jag som skulle gödsla med visitkort med kryptiska meddelanden. Jag som skulle säga tjenis till nån som heter Linus. Säga till Tidningen Skrivas redaktion att de uppfylllt min våtaste dröm, jag som både älskar att skriva och älskar tidningar. Jag som skulle be Jonas och Mark att adoptera mig en stund (jag vet inte varför men jag tror att vi skulle kunna dela en vetelängd och jag skulle få skrattårar i ögonen). Jag som skulle vara i samma byggnad som Tomas Tranströmer. Förlåt mig men det är lite som att kunna säga att man har träffat Elvis.

Jag har liksom ingen slutkläm på det här. Får väl bara konstatera att både jag och bokmässan antagligen lever och mår väl även nästa år och då kanske våra vägar kan mötas.

2012-09-25

Att man aldrig ska kasta bort ett skrivet ord får bli dagens sanning

I tidningen Vi:s arkiv hittades nyligen vad som kan vara Stig Dagermans sista text och den är i sina stycken så fin att jag vill dela med mig av den här. Jag blir i perioder besatt av att rensa och röja men att man aldrig ska kasta bort ett skrivet ord får bli dagens sanning. Det, och att alla borde läsa lite Stig då och då.


Människan som älskar
Människan som älskar finner på stranden en snäcka. När hon sätter den till sitt öra hör hon däri varken havet, vinden eller änglarna utan sin egen röst som sjunger: Jag älskar dig. Hon har aldrig förr hört något så vackert.

På en annan strand ligger alla människor sovande. Någon går långsamt stranden fram, lyfter dem en efter en till sitt öra och lyssnar. I somliga människosnäckor hörs hundskall, i andra tigrars avlägsna rytande, eller hammarslag, och i några det tunga dånet från maskiner. Men i en snäcka genljuder skriet från en fisk. Så låter människan som älskar när någon håller henne till sitt öra.
Om planeter kunde älska skulle de bryta sin bana och kaos inträda. Världens bestånd garanteras av att kärleken är omöjlig. Också människan som älskar anar att kärleken är dödens syster. Men det hindrar henne aldrig från att, själv fången i sin bana, bryta sig in i grannens cell, jublande: Jag är fri!

Stig Dagerman, hösten 1954



Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2012-09-19

Förundras över hur lena kastanjerna är och uppleva den märkliga känslan av att ha hela havet för sig själv



Tidigt 90-tal - om luggen själv får välja.

Men det får den så klart inte. Därför packar jag ner några ombyten och några barn och gör ett besök i den gamla hemmahamnen. Där frisörerna finns. Där vi kan cykla runt runt runt, äta tårta och skratta hysteriskt åt ingenting. Där vi, som den årliga traditionen bjuder, ska förundras över hur lena kastanjerna är och uppleva den märkliga känslan av att ha hela havet för sig själv. Andas ut lite jobb och andas in lite lugn.

Det brukar inte bli så mycket vettigt gjort när jag tar ledigt från mitt eget liv men det är väl som det ska. Därför har jag lagt ribban för vad jag ska uträtta någonstans vid anklarna. Jag ska försöka åstadkomma några fina höstbilder och inhandla ett gäng långkalsonger. Dessutom hoppas jag kunna lägga vantarna på minst en låda krispiga svenska äpplen från trakten där de blir som allra bäst.


Jag funderade på hur jag skulle illustrera detta inlägg och insåg att den ärligaste bilden jag har är den från mitt senaste besök. På vilken jag dricker dagens tjugonde kopp kaffe i en baden-baden på gräsmattan, iförd okända termosockar och pappas foppatofflor. Och luggen har gått all in på 90-talet igen. Därav äppelbilden.

2012-09-15

Man måste köpa en bok för att få komma riktigt nära

Först tänkte jag skriva ett brandtal mot detta att så många läser men inte ger sig tillkänna. Jag vill ju veta vad ni tycker, vad ni tänker, vad ni äter i sängen. Men sedan tänkte jag på de gånger jag själv kämpat för att få klassa mitt arbetsmaterial som just arbetsmaterial och därmed lite privat, och min e-post som min e-post och därmed lite privat, och mitt sätt att skriva och tala som just mitt sätt att skriva och tala och därmed lite personligt så gjorde jag idag en kovändning. Jag vill inte vara sån. En sån som måste veta.

Den som skriver en bok eller artikel eller något annat som går i tryck vet ju inte heller vilka alla läsare är, varför måste man som bloggare nödvändigtvis veta det? Jag kanske bryter mot något slags budord här eftersom jag inte är så insatt i bloggetiken utan bara gillar skrivandet och formen, men då får det väl vara så. "Du skola icke acceptera anonyma läsare i din statistik. Du skola hedra dina läsares facebooksidor och livsstilsbloggar så att de vilja återgälda dig med rikligt med länkningar. Du skola icke läsa utan att även kommentera på det att du må bli borttagen från någons topplista." Bah!

Det är klart att man med en blogg får möjligheten till direkt respons, något som säkert en del författare är avundsjuka på. För när får de egentligen veta vad folk tycker? När det kommer brev via omvägen om förlaget? När det är författarträffar och signering i julhandeln? Alltså när folk har gjort sig fina och övat på sin kärleksförklaring till den tredje romanen om kommissarie Claesson framför spegeln. När man måste köpa en bok för att få komma riktigt nära, så att man kan säga att den ska dedikeras till Anneli utan e på slutet samtidigt som man sniffar lite diskret på tweedkavajen.

Fan, om någon tycker att det känns mer värt så är inte jag den som är den. Jag kan ordna en bloggförfattarafton. Jag kan göra snittar med små räkor och dillvippor och ni kan få ringla i kö genom tvättstugan och hallen för att få köpa blogginlägg som jag har printat ut och sitter vid köksbordet och signerar sirligt i min långa trippelvirade halsduk. Kan till och med ställa upp på bild med alla som vill hålla mig om axlarna och låtsas att vi är bundis. Välkomna!

Sen är det raka tangovägen till Let's dance där jag ska flämta
 upphetsat och kindpussas med främlingar så det står härliga till

För att visa god ton, det vill säga inte sitta och vara hemlig och klaga på alla andra som är det, så tänker jag snart komma ut med besked. Filar på den där texten som ska säga lagom mycket om vem jag är och utelämna lagom mycket av det där som inte är så smickrande eller säljande, men som ändå bör skina igenom för att göra mig mänsklig. En svår konst.

2012-09-08

Obeveklig när en extra mening vill haka på sina kompisar trots att den inte är snygg nog

Jag kan stolt konstatera att jag nu har stått på benen i en vecka istället för att låta influensan slå mig i backen. Den har förgäves försökt ta mig i besittning men inte lyckats med mer än att jag inte kan svälja annat än ljummet vatten utan att lida alla helvetets kval (så varför jag i det läget valde att ta en skopa sambal på min thaikyckling är ett mysterium, ett plågsamt sådant).

Utsikterna för att stordåd ska uträttas i helgen är därmed ganska dåliga. Speciellt med tanke på det är underbart höstväder också, för det kommer jag inte heller låta något envist virus hålla mig borta ifrån. Men jag har trots allt samlat kraft nog att skriva lite. Vad ska ni få se inom kort. Att det dröjer beror förutom på livet självt även på att jag, av alla människor, drabbades av skrivkramp, av alla företeelser. Bara en liten puckel som bara gav en liten glimt men det räckte för att jag skulle börja ana vad svår kamp kan orsaka. Vilken frustration det är!

För den som inte har drabbats av vare sig influensa eller skrivkramp och därför har ork nog för stordåd och dessutom gärna uträttar dem under press så kommer här ett tips i sista minuten: Riksteaterns årliga manustävling Ny Text. Deadline är 15 september och prissumman mer än hyfsad om du motiveras av sånt. Titta gärna på hur det låter när förra årets bidrag läses av skådespelare, vissa är så otroligt bra (Dammsugarkungen är en helt underbart framförd dialog).

Jag har klämt och känt på denna utmaning en längre tid, haft den med mig i bakfickan och tagit fram den och tittat på den ibland när jag fått en idé. Stoppat tillbaka den igen och låtit den gro. Utmaningar behövs ibland. Fri lek är inte alltid det roligaste eller bästa, ibland längtar man efter stränga regler som deadlines och max antal tecken. För att krama det bästa och orden, vilket man ibland gör genom att vara sträng mot dem. Selektiv, noga, obeveklig när en extra mening vill haka på sina kompisar trots att den inte är snygg nog. Leka lite krogvakt helt enkelt.

Själv är jag inte där i livet just nu. Att skriva dialog är en extremt svår konst och jag har ägnat och ägnar gärna massvis med tid åt det för det är något av det roligaste och nyttigaste som finns. Men jag är inte där nu att de blir så bra att de kan stå för sig själva på en upplyst scen. De behöver berättarröst och sidospår och en startsträcka. Därför låter jag dem vila på pappret.