Det är lite som att kunna säga att man har träffat Elvis

Jag var så nära så nära att kasta mig iväg till bokmässan. Inget kändes mer rätt just då, när jag på torsdagen satt på jobbet med migrän och visste att en helg i Göteborg var uteslutet. Men en sväng på fredagen, bara en liten en... Stå och stampa utanför entrén kvart i nio på morgonen, rusa in och slita åt mig pennor och kataloger och djupandas in atmosfären i tio snabba. Jag skulle hinna det, jag skulle fixa det.

Istället har jag spenderat dagen med att torka variga barnögon och gjort tappra försök att låta nonchalant och världsvan när jag pratat med mäklare. Både orkat och gillat att städa hela bygget och uppgraderat garderoberna med större och varmare kläder. Fotograferat svampar i skogen och förätit mig på de bästa av äpplen. Men visst skaver den. Bokmässan. Vid varje intervju på P1 som jag hamnar mitt i. I var och vartannat blogg- och facebookinlägg.

Jag som skulle gödsla med visitkort med kryptiska meddelanden. Jag som skulle säga tjenis till nån som heter Linus. Säga till Tidningen Skrivas redaktion att de uppfylllt min våtaste dröm, jag som både älskar att skriva och älskar tidningar. Jag som skulle be Jonas och Mark att adoptera mig en stund (jag vet inte varför men jag tror att vi skulle kunna dela en vetelängd och jag skulle få skrattårar i ögonen). Jag som skulle vara i samma byggnad som Tomas Tranströmer. Förlåt mig men det är lite som att kunna säga att man har träffat Elvis.

Jag har liksom ingen slutkläm på det här. Får väl bara konstatera att både jag och bokmässan antagligen lever och mår väl även nästa år och då kanske våra vägar kan mötas.