Obeveklig när en extra mening vill haka på sina kompisar trots att den inte är snygg nog

Jag kan stolt konstatera att jag nu har stått på benen i en vecka istället för att låta influensan slå mig i backen. Den har förgäves försökt ta mig i besittning men inte lyckats med mer än att jag inte kan svälja annat än ljummet vatten utan att lida alla helvetets kval (så varför jag i det läget valde att ta en skopa sambal på min thaikyckling är ett mysterium, ett plågsamt sådant).

Utsikterna för att stordåd ska uträttas i helgen är därmed ganska dåliga. Speciellt med tanke på det är underbart höstväder också, för det kommer jag inte heller låta något envist virus hålla mig borta ifrån. Men jag har trots allt samlat kraft nog att skriva lite. Vad ska ni få se inom kort. Att det dröjer beror förutom på livet självt även på att jag, av alla människor, drabbades av skrivkramp, av alla företeelser. Bara en liten puckel som bara gav en liten glimt men det räckte för att jag skulle börja ana vad svår kamp kan orsaka. Vilken frustration det är!

För den som inte har drabbats av vare sig influensa eller skrivkramp och därför har ork nog för stordåd och dessutom gärna uträttar dem under press så kommer här ett tips i sista minuten: Riksteaterns årliga manustävling Ny Text. Deadline är 15 september och prissumman mer än hyfsad om du motiveras av sånt. Titta gärna på hur det låter när förra årets bidrag läses av skådespelare, vissa är så otroligt bra (Dammsugarkungen är en helt underbart framförd dialog).

Jag har klämt och känt på denna utmaning en längre tid, haft den med mig i bakfickan och tagit fram den och tittat på den ibland när jag fått en idé. Stoppat tillbaka den igen och låtit den gro. Utmaningar behövs ibland. Fri lek är inte alltid det roligaste eller bästa, ibland längtar man efter stränga regler som deadlines och max antal tecken. För att krama det bästa och orden, vilket man ibland gör genom att vara sträng mot dem. Selektiv, noga, obeveklig när en extra mening vill haka på sina kompisar trots att den inte är snygg nog. Leka lite krogvakt helt enkelt.

Själv är jag inte där i livet just nu. Att skriva dialog är en extremt svår konst och jag har ägnat och ägnar gärna massvis med tid åt det för det är något av det roligaste och nyttigaste som finns. Men jag är inte där nu att de blir så bra att de kan stå för sig själva på en upplyst scen. De behöver berättarröst och sidospår och en startsträcka. Därför låter jag dem vila på pappret.