2012-05-31

Loud & Proud: med perfekt avvägning mellan bestämdhet och tillbakalutning


Jag har ingen omvälvande teori.
Det kommer inte att växa fram en ny religion ur det här inlägget.
Det blir inget paradigmskifte what so ever.


Bara så ni vet och inte blir besvikna, ni som trodde att jag skulle förändra världen här och nu (tålamod, det kommer i sinom tid).

Så trots brist på finurlig tankegång, fantastiska formuleringar och bakomliggande ideologi tänker jag här ägna både tid och plats åt ett helt ovetenskapligt och totalt känslomässigt ställningstagande:
Vissa saker bara är på ett visst sätt och vissa saker bara är så jävla snygga.
Och det här är världens snyggaste video och världens snyggaste låt.

Den får mig att tänka på någon som är viktig för mig. Det är galoscher och 1800-talsmekanik i härlig symbios och snygga typsnitt vart man än vänder sig i skivhyllan, vad mer kan man begära? (Tja, inspelad i Malmö och svenskregisserad för er som klamrar er fast vid sådant).

Och med risk för att låta som om  jag duellerar med en finnig Iron Maiden-fanatiker på fyllan: Det här är världens snyggaste riff.

Detta är också det snyggaste sättet att spela elgitarr på som någonsin fångats på film. Det vill säga man gör inga förbannade poser med gitarrstackarn. Man låtsas inte att det är en brud, ett gevär, en häst, en bil eller en penisförlängare som man kan smeka hur som haver inför publik. Man slår inte sönder den (ingen har lyckats göra det bra sedan Joe Strummer så bara lägg av). Man spelar på den utan krusiduller, precis som man skriver utan krusiduller. Då blir det oslagbart.

Vidare: Detta är den snyggaste stampa takten-beaten någonsin och därtill det snyggaste sättet att stampa takten på, alltså med perfekt avvägning mellan bestämdhet och tillbakalutning.

Det här är den snyggaste titta upp under luggen-blicken. Mörk stämma, lagom skottsk dialekt och så prydlig frisyr och välstruken skjorta att det skulle kunna lura den mest överbeskyddande modern att släppa iväg sina giftasvuxna töser om kvällen. Anar jag pressveck?

Jag är gammal i gemet men det här sipprar in i porerna och knycklar ihop mina vitala organ likt pappersbollar. Varje gång.

Syftet en gång i tiden var att göra musik som flickor kunde dansa till, läser jag på totalt tillförlitliga Wikipedia. Och gudarna ska veta att flickor som sitter och skriver hela dagarna, företrädesvis byråkratiska eller deprimerande texter, behöver dansa ibland.



Det går tyvärr inte att bädda in det här klippet så klicka på bilden männska
och sedan är det business as usual på Youtube!


ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2012-05-29

Skrattsalvorna och kaksmulorna flög ur munnen

Dags för lite kärlek så här på kvällskvisten. Kort och koncist blir det också (för att vara jag) för snart ska böcker läsas ut och tankarna släntra över till drömmarna.

Kärlek nummer ett: Kafka på jobbet. Nytt inlägg. Läs.

Kärlek nummer två: Katastrofala omslag. Nytt inlägg. Läs.

Och kommer du inte på vad som är minsta gemensamma nämnare (eller vad vet jag, det kanske finns massor!) så kommer svaret här:

Att skriva roligt är svårt. Att skriva roligt så att andra fattar är nästintill omöjligt. De flesta lyckas bara roa de närmast sörjande och man liksom hör hur de skrattar förnöjt åt sig själv vid tangenterna: Håhå, nu var jag fyndig. Lagom distansierat hördu.

Eller så försöker man skriva om något roligt som man varit med om men glömmer att resten av bloggsverige inte var där och därför fattar nada. Ungefär som när min fantastiska morfar berättade roliga anekdoter på dialekt och skrattsalvorna och kaksmulorna flög ur munnen. Man hade liksom ingen aning om vad man skrattade med åt men som närmast sörjande funkade det. I en offentlig blogg? Not so much.

Meddela mig om ni upptäcker någon bloggare, eller "riktig" författare för den delen, som är bättre än Åsa och Herr Dryck på att skriva humor. Jag tror inte ni lyckas. Och allt som heter något i stil med "Bengans humorblogg" eller "Valters värsta vitsar" är direktdiskvalificerat eftersom man inte själv får bestämma huruvuda det man skriver är humor. Ungefär som när någon skriver "fantastiskt vacker vas" på Tradera. Det avgör väl för fan jag!



trevlig, fantastisk, mycket söt, rolig & glad och kanonfin


Läs även andra bloggares åsikter om , ,

2012-05-25

Det flyter som på film i mitt huvud

Så där ja, ett mindre gäng böcker utlästa och det bör ju kommenteras, om än i all hast. Jag kan nämligen tänka på en bok länge, ibland i flera år, men jag talar sällan om dem i mer än en minut. Själv finner jag det lika tråkigt att höra någon återberätta en bok som att titta på deras semesterbilder eller ultraljudsbilder. The moment has passed och var man inte ens med när det hände, där det hände, så är storyn/bilderna plattare än en gravt misslyckad sufflé.


Tony och Susan av Austin Wright.

Tror den är grym skrev jag blåögt en gång i tiden men åhhh, vilken besvikelse. Okej, en helt enastående inledning på berättelsen om Tony, alltså själva händelsen på motorvägen och kort därefter när han är ensam och inte vet vad som har hänt eller var han är. Jag vågade inte andas när jag läste dessa delar av boken, jag kunde inte släppa den men jag kunde inte fortsätta för länge utan paus heller (det är ganska farligt att inte andas har jag hört).

Tyvärr suckade och gäspade jag stort och besviket genom resten av boken. För att den är så ofantligt tråkig. Alla karaktärer är så tråkiga och så illa gestaltade att man inte tror på dem, inte ser dem framför sig, inte bryr sig. Folk dyker upp utan att förankras, som en löjlig fars där det springs in och ut ur dörrar, och när man läser om den stenhårda polisen blir man bara generad.

Det är sant att man inte ska skriva för mycket, läsaren ska få fylla i luckor och vara medskapare. Men här måste man nästa hitta på personerna från scratch för att det antyds så vagt vad de är för ena typer, vad de gjort och vill och varför. Usch. Man får bara inte schabbla bort ett klockrent koncept på det här viset.


Niceville av Kathryn Stockett.

Inbillar mig att Oprah gillar den här boken skrev jag och det står jag för fortfarande. Jag tror att Oprah älskar den här boken. Feelgood och politik i skön symbios. Bra språk utan att vara för mycket åt något håll. När någon är väldigt skicklig på att hitta exakt rätt ord för en viss företeelse, person eller situation så märks det på ett visst sätt: nämligen inte alls. Man bara läser och ser allting tydligt framför sig och undrar aldrig någonsin över ordval och irriterar sig inte på långa skildringar av den ena ointressanta landskapsbilden efter den andra. De bästa vännerna pratar inte stolpigt med varandra som om de aldrig träffats förr. Det flyter som på film i mitt huvud och då kan det handla om i princip vad som helst.

Och jag får ju hålla med alla andra om att det är hyfsat fantastiska kvinnoporträtt som Stockett lyckats skapa med exakt rätt ordval och ordmängd, och det är fängslande med relationerna till barnen och viktigt med inblick i historien och så vidare. Men en sak ska jag framhålla nu som mig veterligen ingen har tagit upp än: det är riktigt bra mansporträtt också. Männen är i bakgrunden i den här historien, de träder bara fram i korta stunder och ibland blir de bara omnämnda. Men de är viktiga för boken och de är grymt bra gestaltade. Oavhängt storyn och alla oprahvibbar, detta är en bok av en berättare.



Böcker att själv fylla med spännande innehåll, köpes företrädesvis här



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , 

2012-05-21

Tillsammans stirrar vi i taket och drömmer sömnlöst

Tänk så mycket som kan komma i vägen för ens skrivande. Tankar, känslor och drömmar som i förlängningen förhoppningsivs bidrar med energi och inspiration men som just nu bara tar. Min tid, mitt fokus och hela det som är jag.

Till och med läsandet tar stryk, och då menar jag inte det engagerade och lärorika läsandet utan det där läsandet som man tar till för att somna på kvällen vilket resulterar i att man läser samma sida i en vecka eftersom det är så långt man hinner. Till och med det läsandet. Nu ligger böckerna där de ligger och jag ligger där jag ligger och tillsammans stirrar vi i taket och drömmer sömnlöst.

Kanske vänder det snart, kanske kommer jag ur denna ganska sköna apati snart. Nu har jag i alla fall börjat komma ikapp våren. Jag insåg nämligen nyligen att allting hade slagit ut utan mig, medan jag varit någon annanstans i tankarna och med blicken i fjärran.

Vänta nu, det där är ju en tulpan! När hände den? Precis så tänkte jag.

Nu har jag tagit igen en del av den missade våren. Vandrat i de grönaste bokskogarna och joggat mellan rapsfälten. Fortfarande med tankarna och blicken i fjärran men luktsinnet är alltid här och nu och kan inte luras.


2012-05-19

Säger att hon vill ligga med det för att förklara hur infernaliskt bra något är


Sådärja, nu har Åsa gjort det igen. Fått mig att vilja slösa pengar på en bok om sånt som jag egentligen inte orkar läsa om just nu. Kattungar, barn, jävulskap, svek och misär.

Underbart att det finns en till som jag, som säger att hon vill ligga med det för att förklara hur infernaliskt bra något är. För att det är den bästa beskrivningen helt enkelt, oavsett vad alla analytiker och akademiker och kritiker och allmänt trassliga ordvrängare säger.

Och kallar man sig själv en vanlig jävla Doris då är jag såld, så såld man kan bli.





Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

2012-05-15

Jag njuter dem som dyra mörka praliner och viker hundöra efter hundöra

Håhå, vilken sanslöst vacker bok jag läser just nu! Och det vågar jag påstå efter bara en tredjedel. Här kan vi snacka brödtext. Ja, för det händer visst inte så mycket, jag är inte så intresserad av personerna egentligen även om vissa porträtt är så fint skissade som det bara går. Det handlar om tider, platser och leverne jag har svårt att relatera till.

Men som sagt, de vackra meningarna är staplade på varandra. De är korta, de är avskalade, det är som poesi. Jag njuter dem som dyra mörka praliner och viker hundöra efter hundöra för att hitta tillbaka och se om det verkligen var sant som jag läste. Nej, ni hör. Inte ett uns av avund, bara ren njutning. Och bara ren brödtext.

Självklart återkommer jag med alla dessa fantastiska exempel senare, när jag har läst klart och valt ut de göttigaste. Först ska jag dock knåpa ihop en icke-recension om några andra böcker som jag har plöjt i sedvanlig maklig takt.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

2012-05-12

Andetagen mellan fraserna, känslan mellan raderna

Jag har en musikperiod. En period när jag villigt lyssnar på musik och till och med vidgar mina vyer. Dessa perioder återkommer ungefär lika ofta som skottår men är desto mer intensiva. Jag vill vara ensam i skogen med mina hörlurar och tankar hela dagarna, kör omvägar och sjunger i bilen. Jag kan gå upp och lyssna mitt i natten, lyssna sönder låtar så att det räcker till nästa musikperiod.

Så jag hör väldigt mycket och intensivt just nu. Nyanser, slingor, andetagen mellan fraserna, känslan mellan raderna, det knappt hörbara slaget på cymbalen i tredje minuten som utgör skillnaden mellan mästerverk och dussinplatta.

Samspel. Att spela tillsammans. Att vilja skapa tillsammans med någon annan, flera andra. Att frivilligt överlåta delar av jobbet åt någon annan. Jag förstår mig verkligen inte på musiker. Att lämna ut sina erfarenheter och känslor i en text och våga riskera att någon tolkar den fel, säger att det inte passar taktmässigt, lägger till någon dödande melodi.

- Kan du inte sjunga om Jennifer istället för Susanna för det låter bättre? säger någon och förstår inte att texten är din hämnd på Susanna efter alla tårar, vinfläckar och orakade långhelger hennes svek orsakat dig. För att inte tala om vedermödorna för att ens få ner ångesten på papper efter åtta månader av sorg.

När hörde du senast talas om en skulptör som lät någon annan mejsla ut ansiktet på en stor staty? När sa en konstnär senast åt en annan att om du målar allt det gröna så målar jag rött och blått? Hur många författare har fortsatt med stafettskrivning efter fjärde klass?

Nej, skriver gör jag allena och allsmäktig. Jag är inte intresserad av att mingla med andra skrivare i diverse forum, uppmuntra, stötta och peppa. Bli läst och kritiserad i all välmening av någon som inte förstår vedermödorna, som inte förstår att det måste vara en Susanna. De där typerna som gillar att samarbeta i sitt skapande, de beblandar jag mig inte med just nu. De får möjligtvis spela i mina öron men aldrig någonsin lägga sig i mina historier.


2012-05-06

Den moderna skrivande människans ultimata hallelujah moment

Har hittat en plats i hemmet där det trådlösa nätverket både fungerar felfritt och med acceptabel hastighet.

Sladden för att ladda batteriet räcker hela vägen till det enda lediga uttaget som jag inte behöver möblera om för att nå.

Felet som gjorde skärmen helt vit och obrukbar medan jag laddade batteriet har mirakulöst lagat sig själv så nu går det faktiskt att skriva och ladda samtidigt.

Kvällen är ung och jag är pigg, magen är mätt och tanken glad. I mitt huvud pingpongar nya idéer.

Den moderna skrivande människans ultimata hallelujah moment.



Fattas bara en sån här.


2012-05-04

Loud & Proud: tacos eller något med bearnaise

Jag tror att alla har humhum-låtar. Om inte så har i alla fall jag det. Små melodislingor som jag hummar/nynnar/visslar på ibland när jag gör andra saker. Jag märker knappt att jag hummar eller vilken melodi det är, det går per automatik. Jag vet heller inte varför kroppen ibland vill ha lite hummande och ibland inte, om jag tänker bättre eller mår bättre om det inte är helt tyst i huvudet i vissa situationer.

Jag vet som sagt knappt vilka melodislingor det handlar om så därför kan jag inte räkna upp alla. Men ibland visslar jag till exempel på en låt från Robin Hood-filmen (ja den tecknade!). När solen går upp över ridhuset medan jag kör till jobbet, alldeles för långsamt enligt långtradaren bakom mig, så brukar det bli lai-la-lai från The Boxer (Simon & Garfunkel), medan jag tillbakalutad ignorerar medtrafikanternas blodtryck.

Och ibland sjunger jag lo-lo-lo-lo Lola och hade faktiskt glömt varifrån det kom. Jag vet! Hur är det möjligt? Men tänk så glad jag blev när den älskade dängan om oskulden och transvestiten åter korsade min väg för några veckor sedan medan jag stuvade makaroner!

Den här låten är så förbaskat bra och så förbaskat djärv, trots att det verkar som om The Kinks mest vill berätta en lustig historia. Kanske inte lika djärv nu som då den släpptes 1970, nio år innan Socialstyrelsen i Sverige slutade klassa homosexualitet som en sjukdom. Men ändå. Gillar.

Dessutom är det här ett underbart klipp från Top of the Pops. Flickor i minikjolar i bakgrunden som inte kan dansa i takt för fem öre och ett band som är samspelta ja, men knappast på samma våglängd. Bröderna Davies myser ikapp och ser ut att sjunga och spela vid en lägereld där alla fina vänner sjunger med i refrängen samtidigt som de grillar korv på pinne. Killen bredvid som bara är en lång lugg och en galen kavaj hade kunnat stå i Gamla Stan eller på Wembley Stadium, han har ingen aning för han har inte lyft blicken på typ åtta år (han vaknar dock till liv under låtens sista 30 sekunder fast man ser att han inte riktigt fattar var han är).

Pianokillen verkar tycka att det här med tv är världens grej och då undrar man ju varför han inte satsat på att klippa topparna lite oftare. Favoriten är dock trummisen som är en riktig pingla men ack guuud så uttråkad. Han verkar mest sitta av tiden och funderar samtidigt på om det ska bli tacos eller något med bearnaise som fredagsmys den här veckan.

Musikhistoria när den är som bäst och en optimal humhum-låt som fler borde ha på sin repetoar alltså. Och det sedelärande med det här inlägget är alltså: man kan och får och bör skriva om allt.





ps: Loud and Proud är en återkommande rubrik med alltifrån sångvänliga skämslåtar 
till inspirerande  mästerverk. Du hittar alla under etiketten Loud and Proud.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,